Genomarbetat, men inte upphetsande

Listan med potentiella ”World of Warcraft”-dödare fylls ständigt på med ivriga kandidater. Koreanska ”Aion” har redan tagit Asien med storm och gör nu ett seriöst försök att närma sig den västerländska publiken. Här antar spelarna roller som daevor, uppvaknade änglavarelser i en sargad värld som delats upp i en ljus och en mörk sida. I ljuset bor det vackra folket Elyos. Från skuggsidan kommer Asmodians, vars emo-stil garanterat kommer att tilltala ”Twilight”-publiken.

Hypen kring ”Aion” har handlat om framför allt två saker: Det är snyggt som satan, och man får redan tidigt i spelet ett par vingar vilket är tänkt att vända upp och ned på hela spelupplevelsen.

Och visst, det är omöjligt att inte bländas av ”Aions” yta. Undersköna, nollställda tonårskaraktärer av klassiskt asiatiskt snitt befolkar de svävande, glittrande städerna. Lummiga skogar och lavafyllda avgrunder breder ut sig därunder. Här och nu är det den vackraste digitala värld man kan uppleva.

Med vingarna är det värre. Jag känner mig mer som Ikaros än en ängel. Flygandet är bannlyst i tre fjärdedelar av spelets områden och när man väl får ta till skyarna räknas flygförmågan i sekunder.

”Aion” är genomarbetat, men inte särskilt upphetsande. Har man spelat ”WoW” snappar man upp systemet på fem minuter. Det innehåller också ett par märkliga designval. Den verkliga kärnan handlar om strider mellan spelare, där Elyos möter Asmodians i avgrunden mellan världarna. Där briljerar spelet. Därför är det märkligt att man ensam behöver sega sig igenom 25 nivåer av vildsvinsdödande och dåligt skrivna quests för att komma dit.