Har förlorat all relevans

Alfred Holmgren

Det finns ingen anledning att
bry sig om Wipeout längre

RACING Härom månaden nåddes jag av ryktet att Designers Republic kan vara på väg att återuppstå. För oss som växte upp med ”Wipeout” är det en större nyhet än om Michael Jackson skulle göra det.

Det är kanske svårt att föreställa sig idag, men en gång i tiden betydde faktiskt ”Wipeout” något. Originaltrilogin till Playstation – de enda spelen i serien värda att bry sig om – var visserligen ojämn, men den hade också något man sällan relaterar till racingspel: stämning. Ytan var hypnotiskt kylig, så läcker att man hade slickat på den om man inte varit rädd att tungan skulle frysa fast. Loppen plöjde genom regnskogar, istunnlar och neonspräckliga metropoler till tonerna av dovt sprakande beats. För mig var det en gatewaydrog till en värld av dödligt cool design och fantastisk musik. Medan speljournalister gjorde sig lustiga över formgivarna Designers Republics minimalistiska avtryck på spelen satt jag hemma och försökte återskapa ”Wipeout 3”-manualens framsida i Adobe Illustrator. När jag upptäckte internets tidigaste sökmotorer använde jag dem till att leta information om artister som Orbital och Underworld. Det var tydligt att spelen utvecklats och designats av coola människor, och det fick en att desperat längta efter att bli lika cool själv, även om man var en folkskygg 14-åring i kläder från Intersport.

Kan möjligen glädja din mamma

”Wipeout” var en serie som under en kort period bar på större kulturell tyngd än Mario eller ”GTA”. Men på den tiden var det också ett rebelliskt statement bara att äga en spelkonsol. Den nya digitala eran sågs i värsta fall som en farsot, och i bästa fall som en fluga. Det hade inte skrivits några regelböcker för den nya tidens spel när ”Wipeout” släpptes, vilket kan förklara varför den trippiga ”Mario kart”-ripoffen fick grönt ljus till att börja med. Men det var också just denna ursinniga, blinda framåtrörelse som gav upphov till några av 90-talets allra största klassiker. Spelmarknaden ökade i massa så snabbt att det inte fanns tid till eftertanke. Inga fokusgrupper i världen kunde springa ikapp och hejda spel som ”Wipeout”. Eller ens de annonser för spelet som vissa ansåg anspela på drogmissbruk.

Jag skulle vilja se Sony lansera en lika kaxig kampanj för ”Wipeout 2048”. Det vore en ungefär lika enkel utmaning som att få ”Allsång på Skansen” att framstå som en samhällsfara. Det finns liksom ingenting att jobba med här: det är inget mer än ett polerat och stabilt lanseringsspel som inte har minsta intresse av att slå ut tänderna på någon, ens riskera att stryka någon mothårs. Det motsvarar exakt vad man förväntar sig av ett milt futuristiskt racingspel år 2012. Grafiken är snygg, det går undan och om man vill kan man spela online också. Jag får nästan kämpa för att hitta något mer att säga om det än så. ”Wipeout 2048” känns som ett svävarspel i mängden, vilket är en bedrift eftersom det egentligen inte finns några andra svävarspel längre. Kampanjen följer den slentrianmässiga avsmakningsmodellen, som tvingar på en specifika typer av lopp om man vill avancera. Nytänkandet sträcker sig till att Orbital och Underworld har fått sällskap av Deadmaus på soundtracket, vilket möjligen kan glädja din mamma. Jag hoppas personligen att omslaget är en ironisk blinkning till 80-talets gräsliga ”Tron”-estetik, men det känns som önsketänkande.

Okej racingspel – men räcker det?

Jag erkänner att ”Wipeout 2048” är ett helt okej racingspel, men det är också ungefär den fulaste förolämpning man kan rikta mot ett ”Wipeout”-spel. Inte på en enda punkt har den här serien blivit bättre sedan 1999. Det fjäderlätta flytet från ”Wipeout 2097” har stelnat i en form som knappt går att känna igen. Grafiskt är det ett virrvarr av rena linjer och kaotiska färgexplosioner, vilket gör banorna ovanligt svårtydda – som att navigera sig fram genom moln av dålig smak. Det är ett spel utvecklat av tråkiga människor, och du kommer bli en tråkigare människa av att spela det.

Men om du spelar ”Wipeout” år 2012 är det förmodligen det sista du bryr dig om.