Marknadsföringen står i relation till ”kritiken”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

CJ Johansson: Storspel hyllas oroväckande unisont

Betygen på storspelen går att förutse ett år i förväg.

Det enda som är mer förutsägbart är reaktionerna på de åsikter som avviker.

”Grand theft auto V” snittar i skrivande stund 98 procent på Metacritic.

Det är inte det anmärkningsvärda.

Det anmärkningsvärda är att Gamespot-redaktören Carolyn Petit, en av de skribenter som givit det lägre än högsta betyg, hotats med våldtäkt av sina läsare.

Varje gång det släpps ett så kallat AAA-spel är reaktionerna från de som är tänkta att kritisera och analysera spelen extremt förutsägbara. Nästan alla av världens största spelpublikationer delar ut identiska betyg. I spelvärlden är storleken på marknadsföringsbudgeten ofta direkt proportionell mot betyget.

Det är inte så här inom andra kulturformer, kan vi börja med att konstatera. Michael Bays ”Transformers” och ”50 shades of Grey” är omåttligt kommersiellt framgångsrika, men de ses samtidigt för vad de är i den bredare analysen. Litteraturkritiker kallar inte E L James verk en triumf för det skrivna ordet. Filmkritiker talar inte upphetsat om hur många miljoner dollar Bay bränt på att animera en transformers gungande testiklar.

Så varför händer det här jämt och ständigt med just spelen? Och varför är det de få med åsikter som avviker, och inte massan som tävlar om att skriva snyggast rewrites av pressreleaser, som det görs narr av?

Eftersom de som granskar den här branschen i praktiken är identiska med de som utgör den. Hela spelvärlden har blivit så bra på att utesluta alternativa perspektiv och människor att det ses som självklart att den inte borde vara på något annat vis. Alla talar samma språk.

Petit undrar i förbifarten hur det kommer sig att det finns så få kvinnoperspektiv i det här spelet, och en hel internetmobb av privilegiade män ser rött.

Det här är ett enormt problem, och om vi verkligen vill att spelen ska bli bättre – istället för att gång på gång inbilla oss att de blivit det, bara för att ett par år senare inse hur tragiskt fel vi hade – måste vi börja ta det på allvar. En kulturforms värde mäts inte i mängden pengar den omsätter utan i mängden perspektiv den kan skildra.

Och på den punkten berättar spelvärlden gång på gång för oss hur liten och begränsad den är.

Carl-Johan Johansson