”The last of us” börjar där det borde ha slutat

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Johan Martinsson: Ge oss mer än bara hjältesagor

”The last of us” innehåller flera bra historier. Tyvärr får man inte spela någon av dem.

Inledningen av ”The last of us” borde ha varit hela spelet.

Det borde ha varit utdraget till dagar. Man borde ha fått spela ett vardagsliv och lära känna karaktärer. Sedan hade det kunnat komma smygande – små tecken på att någonting är fel, förvirrade nyhetsrapporter och grannar som beter sig underligt. Någonting som långsamt luckrar upp den trygga vardagens grunder. Och sedan kaos och eld och sirener och skrik i natten, sedan The End.

Det vore en berättelse som vi inte sett förut.

Tyvärr är inledningen av ”The last of us” inte hela spelet. Den är 15 minuter av fantastiskt interaktivt berättande som följs av 15 timmar där man hjälper en hjälte att gå från A till B, överkomma alla hinder på vägen och segra i slutet.

1949 släpptes en bok kallad ”Hjälten med tusen ansikten”, som visade att just den där berättarstrukturen – kallad ”hjälteresan” – har uppkommit i så gott som alla kulturer, och använts i tusentals år. Och det är ju intressant. Men jag tror att vi alla är överens om att historier ibland vinner på att inte vara uppbyggda som en lång hjälteresa mot ett fjärran mål. Det bevisar ju de andra berättarformerna hela tiden.

Men spelen – varför ser de alltid, när de vill berätta en historia, ut på det här sättet?

Jag spelar ”The last of us” och tänker på det myller av situationer som återfinns i zombieromanen ”Världskrig Z”. Jag tänker på att få spela en roll i ett litet självförsörjande samhälle, jag tänker på att vara fast på en båt och inte våga gå i land, jag tänker på att det finns så många spännande skeenden man per automatik väljer bort när man tvunget ska göra allt till en resa med konstant framåtrörelse.

Men det är här vi hittar spelen idag – världens mest moderna berättarform använder sig uteslutande av en berättarstruktur som inte känts särskilt modern de senaste millennierna.

Det är dags för spelskaparna att sluta vara så enkelspåriga.

Och framförallt – att sluta tvinga spelarna att vara det.

Johan Martinsson