Simulerar träningsvärk istället för spelglädje
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-22
Dålig idé – sämre utförande
RACING Det bästa med ”Joyride” är att det inte finns någon handkontroll man kan slå sönder när man blir tokig på det.
Det skulle gå åt väldigt, väldigt många handkontroller annars.
Obegriplig grundtanke
Det här är en idé som lät risig redan på ritbordet – i form av det rudimentära ”Burnout”-demo som presenterades medan Kinect fortfarande hette Natal – och som funkar ännu sämre i sitt färdiga utförande. Jag tror att ”Joyride” ska simulera någon form av racing, fast mest lyckas det mest simulera träningsvärk när man sträcker ut händerna framför sig för att vrida på en virtuell ratt. Det hade varit roligare att spela en Kinect-version av Plankan från ”Robinson”.
Får en att spy
Presentationen är så sockrig att man vill spy efter två minuter. Spellägena många; alla värdelösa. (Halfpipe-läget får mig bara att sakna ”SSX”.) Spelet klarar inte ens av att hålla reda på vem man är – det är ett himla bytande av avatarer precis hela tiden, utan uppenbar anledning. Känslan av kontroll är lika med noll. Det hade lika gärna kunnat vara någon annan som styrde, jag hade inte märkt någon skillnad. Den enda gången jag känner att spelet faktiskt lyssnar på mig är när jag släpper den imaginära ratten och börjar vinka åt Kinect för att få den att se mig bättre. Otroligt nog gör det bilen mer lättstyrd. I gengäld ser man ut som en mimare med ADHD när man spelar.
Det förvånande med ”Joyride” är inte att det någonsin fick lämna ritbordet.
Det förvånande är att det över huvud taget tog sig dit.