Sting glänser bäst ensam
Publicerad 2012-02-10
Så många 
får hans ”Back to bass tour”
GÖTEBORG. Råkade slå upp ordet perfektionist i ordlistan.
Hittade Sting bland förklaringarna.
Däremot stod inget
om att pretentionerna kunde vara så kul som sångarens jubileumsresa är i kväll.
In från sidan utan dramatik, i anspråkslös vit t-shirt och blåjeans. En bas sliten ned till träet. Ett tiotal scenlampor som varken rör sig, blinkar eller färgar scenen.
Stings entré och ”All this time”-inledningen säger det mesta om kvällen. Med jubileumsturnén ”Back to bass” vill sångaren uppenbarligen gå tillbaka till kärnan i sin karriär. Här finns inga uppbackande symfoniorkestrar eller slagverksonanister. Bara Sting, hans röst, basen och en gedigen samling sånger.
Fullt vansinne
Den fem musiker starka uppbackningen är visserligen alltid imponerande kompentent. Det är omöjligt att hitta en enda skev ton hos Dominic Miller, gitarristen som varit Sting trogen i 22 år. Fiolgalningen Peter Tickell ser ut att kunna förlora allt utom kontrollen när han gör fullständigt vansinne bland taktbyten och funkfrossa i ”Love is stronger than justice (The munificent seven)”. Och trummisen Vinnie Colaiuta är så tajt att han skulle vakna panikslagen mitt i natten om så ett enda av hans hjärtslag slog i otakt.
Låtarna i fokus
Men, det är ändå en befriande enkel inramning.
I kväll får i stället låtarna vara i fokus och själv får Sting glänsa som den svängiga basist han är bakom ledarrollen. För att vara ofelbar musikerpop utan taggiga kanter håller sig bandet dessutom borta från allt för många överdrivna solouppvisningar.
Då går det att bortse i från konserten efter en mäktig ”Fields of gold” irrar bort sig i sömniga ”Sacred love” och sen inte riktigt reser sig på en halvtimme.