Öppnar dörren – till unik värld
Publicerad 2011-08-27
Det är alls inte konstigt att Arcade Fire blivit så stora.
Deras musik känns ju som en helt egen värld.
Arcade Fire var färdiga redan vid debutalbumet. De hade lyckats bygga upp en unik känsla runt sin musik. Den kändes americanaantik likt en klassisk roman med gulnade sidor. Samtidigt befann den sig mitt i en intensivt febrande samtid, driven av postpunkiga basgångar, katedraldundrande trummor, läktarkörer och informationsstressad medelklassångest.
Förädlat ljudbilden
Win Butler, Régine Chassagne och deras sex medmusiker har bara byggt vidare på det, förfinat och raffinerat, sedan dess. Nu finns det så många temperament och så många suggestiva nyanser i Arcade Fire-världen att den numera slukar en på ett ögonblick.
Montreal-bandet brassar på med känslorna, kastar sitt karaktäristiska indierocksound mellan sentimentala pianoballader och rå punkfrustration, och jabbar upp stämningen med dragspel, stråkar, kyrkorgel, vevlira och ständiga instrumentbyten.
Älskas av giganter
Scenen ramas in av filmer på varje tänkbar projektionsyta och musikerna hamrar och skriker som om varje ton gällde livet. Det skulle kunna kallas överspel, men just i Arcade Fires fall känns det aldrig så.
Låtar som ”No cars go” och ”Month of May” känns gjorda för att stå på tå till, och även Popagandas omvittnat reserverade hipsterpublik förlorar sig totalt
i ”The suburbs” bitterljuva popharmonier.
Det är inte konstigt att det här bandet älskas av Bruce Springsteen, David Bowie och Talking Heads, för Arcade Fire har ju plockat bitar från alla tre, kokat ihop och förädlat till något helt eget, ett unikt sound som snarare är en värld.
Det känns som ett privilegium varje gång man får kliva in i den.