Explosion - i glädje
Publicerad 2013-08-10
Håkan Hellström är på topphumör när han intar scenen på hemmaplan
Inga av de omviskade gästerna, ingen repris på den turbulenta Way out West-magin för tre år sedan.
Men Håkan Hellström kokar givetvis ihop en speciell kväll ändå.
Det blir ju alltid så när hans sånger får komma hem.
Plats: Way out West, Göteborg. Publik: Hela festivalen, känns det som. Längd: 92 minuter. Bäst: ”Valborg”. Sämst: Somliga moment i showen känns lite för välbekanta.
När Way out West presenterade bokningen av Håkan Hellström för knappt två veckor sedan började genast ryktena surra. Skulle han göra en del två av den klassiska kvällen 2010? Då när han spelade sitt legendariska debutalbum i sin helhet och lyckades få stämningen att skälva som den aldrig har skälvt på den här festivalen, varken förr eller senare.
Efter succén med ”Allsång på Skansen”-specialen i SVT tidigare i somras spekulerades det även om att det skulle bli gästartister på Way out West.
En ”vanlig” spelning
Men Håkan gör ingen ny temashow, och varken Ebbot eller Tomas von Brömssen dyker upp.
Håkan och hans band levererar ”bara” en ”vanlig” spelning, i den mån en Håkan-spelning i Slottsskogen någonsin kan beskrivas med den sortens ord.
För det händer ju alltid något med Västra Frölunda-sonens sånger när de kommer hem till Göteborg.
Det är den finaste svit provinspop som någonsin spelats in i Sverige, och på nya albumet finns några av de allra starkaste 031-hymnerna.
Bedövande vacker
De ramas in av ett lite skitigare, skevare sound, som känns väldigt Göteborg, inte minst tack vare att en född rock’n’roller och Nationalteatern-medlem som gitarristen Mattias Hellberg nu ingår i bandet.
Hisingen-dramat ”När lyktorna tänds” briserar med precis så mycket sprucken skönhet som jag hade hoppats. En näst intill överladdad Håkan sjunger med höjt huvud och slutna ögon.
Och ”Valborg”, som utspelar sig bara något hundratal meter från Flamingo-scenen, blir givetvis bedövande vacker när publiken tar varandras händer och sjunger om kärlek och Gais till tårarna kommer.
Håkan är på topphumör, tackar för att han får värma upp för sin gamla Honey Is Cool-kompis Karin Dreijer i The Knife, gör snitsiga vändningar i sina bruna chelseaboots och knäcks så han går ner på knä av den öronbedövande responsen i ”Nu kan du få mig så lätt”.
Setet skiljer sig en del men inte överdrivet mycket från tidigare spelningar i sommar, och somliga grepp börjar de facto kännas lite väl välbekanta.
Och när Håkan väl plockar in en nyhet, den på skiva så nervigt filmiska ”Livets teater” som spelas live för andra gången i kväll, hittar bandet aldrig riktigt rätt.
Men: det här är bara en luttrad recensent som varit med på hela Håkan-resan som försöker förklara varför det där femte plusset som låg i luften inte ramlar ner.
Mycket ska till för att vi ska få se något bättre på den här festivalen i år.
Håkan Hellström
Så bra var showen - plus på alla låtarna
”Jag har varit i alla städer”
”Det kommer aldrig va över för mig”
”Livets teater”
”Du kan gå din egen väg”
”Försent för Edelweiss”
”Shelley”
”Klubbland”
Nu kan du få mig så lätt
”Man måste dö några gånger innan man kan leva”
”En vän med en bil”
”Valborg”
”För en lång lång tid”
”Kom igen Lena!”
Extranummer
”När lyktorna tänds”
”Känn ingen sorg för mig Göteborg”
”En midsommarnattsdröm”
”Du är snart där”