Moore startar hårt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-06-12
Sedan faller han tillbaka i bluesträsket
NORJE. Visst blir det hårdrock.
Men att Gary Moore inte kan hålla sig ifrån sin egen variant av osvängig pensionsspararblues sänker glädjen i avrundningen.
Det är inte första gången 58-åringen uppträder på festivalen. Men det kan vara den viktigaste.
Efter att för nio år sedan ha gjort praktfiasko med ett bluesspäckat set inför en hårdrockshungrande publik så har Gary Moore mycket att bevisa. Vi kanske till och med kan säga att det här är sista chansen han får av åhörare av den typ som finns här nere i periferin mellan Sölvesborg och Karlshamn.
Menar allvar
Men det har han på något sätt förstått. Och därför går han direkt från start ut med ”Over the hills and far away”, ”Thunder rising” och ”Military man” och spelar med ett bett som att han verkligen menar allvar. Avsevärt rundare än under fornstora dagar men med den buttra uppsynen intakt leder Moore bandet genom en välkomponerad uppställning där tre nya stycken får ta plats bland de mer tänkta bidragen.
Mysig kramballad
Om dessa färskingar går inte att säga så mycket mer än så här: ”Days of heroes” låter likt hämtad från ”Wild frontier” eller ”After the war”, medan ”Where are you now” är en mysig kramballad som värmer för stunden. Knippets starkaste bidrag är emellertid ”Oh wild one”, som görs extra stadig då keyboardisten Neil Carter för en stund överger sin bakgrundsposition och tillåts kliva in som extragitarrist.
Ett frågetecken
Mer allmänt emotsedda är då ”Blood of emeralds” och inte minst ”Out in the fields”, som båda avlossas innan det är bluesdags. Och ja. Det där sistnämnda kommer ungefär samtidigt som vindarna från havet når en lamslående styrka.
Då blir det plötsligt
väldigt kallt. Och när extranumren stryks ner till blott en låt – en väldigt förlängd ”Parisienne walkaways” – blir helhetsintrycket
lika mycket ett frågetecken som ett lugnande besked till den tända publiken.
Varför inte mer hårdrock?