Karikatyr-rock med krökt läpp
Publicerad 2012-06-30
Få saker är mindre rock’n’roll i dag än att att försöka vara rock’n’roll.
Billy Idols show känns på så sätt som ett slags museum. Så här såg rock’n’roll ut på 80-talet.
Redan då var förvisso hans akt en MTV-stylad, medvetet over the top-orienterad variant på rock’n’roll.
Men trots det sneda leendet i framförandet gick det på den tiden ändå att tycka att det som Idol och evige parhästen, gitarristen Steve Stevens, höll på med var både coolt och åtminstone lite farligt.
Antika klyschor
I dag är Idol och hans band en vandringsutställning i antika rockklyschor.
Stevens har cigg i mungipan, lysdioder på gitarrhalsen och spelar långa solon, ibland med tänderna. Den andre gitarristen bär en likadan t-shirt med kvinnobröst på som Steve Jones hade i Sex Pistols. Trummisen får spela trumsolo.
Idolen själv växlar mellan läder och nitar och bar överkropp, kröker sin berömda överläpp och kör igenom alla solohits. Plus en version av The Doors ”LA woman” som i kväll får heta ”Sweden woman”.
Kul – ibland
Ibland, som i Generation X-punkabillyn ”King rocker” och paradnumret ”Rebel yell” får han tag i något utanför karikatyrrocken och det blir för några ögonblick kul på riktigt.
Men oftare, som i en väldigt seg och svajig ”Flesh for fantasy”, är det bara slentrianmässig budgetnostalgi.
Billy Idol
Utopia, Peace & Love Bäst: ”Rebel yell”, förstås. Sämst: Allt nytt låter som blekare versioner av det gamla.