”Jag var såld från första låten”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-16
Aftonbladet.se:s Robert Triches tjatade sig till att få se Maiden 1986
Nyss 15 fyllda, sittande på det skakiga länståget från Hultsfred mot storstan.
Nervös som fan. Osäker, finnig och svettig som bara en tonåring från landet kan vara.
Men samtidigt osårbar, onåbar.
Jag hade ju en en brännande, helig, Iron Maiden-biljett i fickan.
Exakt hur jag egentligen kom över den där biljetten har jag glömt – hey, det är 20+ år sedan – men förmodligen hade jag hotat morsan med att ta livet av mig eller något annat lika balanserat om jag inte skulle få gå på den här konserten.
Nu var jag i vilket fall äntligen på väg.
Såld direkt
Några år tidigare hade en kompis tryckt en nyinspelad C60 i handen på mig med orden: ”Lyssna på det här, din tönt. Kim Wilde är ute”.
Kassetten innehöll Iron Maidens ”The number of the beast” och jag var såld från första låten. Gång på gång spelade jag bandet i min löjligt lilla bordsbandspelare. Ett ändlöst tillbakaspolande, bara för att kunna spela igen, och igen.
När ”Piece of Mind” kom ut köpte jag en fabriksinspelad kassett på Domus. Och när ”Powerslave” gavs ut 1984 hade jag fått ärva min kusins gamla skivspelare. Livet lekte på pojkrummet.
Live After Death
I OKEJ läste jag om Maidens turnéer, allt längre, allt häftigare och allt större. Turnén efter Powerslave blev världens dittills största. Givetvis innehöll den även konserter i Sverige, men att som trettonåring släppas iväg till Stockholm på egen hand var inte något som kära mamma ens ville diskutera.
Sedan kom liveskivan ”Live After Death”, och det var väl ungefär så - eller tvärtom - man kände sig när Bruce gastade ”Scream for me Long Beach!" och armarna knottrade sig.
Det var inte hästskit man hade missat bara för att man var lite för ung.
Lyssnandes på ”Live After Death” bestämde jag mig för att jag inte skulle missa nästa möjlighet att få se Iron Maiden. Om jag så skulle gå till Stockholm skulle jag se dem nästa tillfälle som dök upp.
Up the Irons!
Gå slapp jag. Jag fick åka tåg. Och jag fick se Iron Maiden - på Hovet i Stockholm.
Det har blivit fler Maidenkonserter sedan dess även om jag måste erkänna att jag tappade det allra mest brinnande intresset någonstans kring första halvan av 90-talet. Men det är OK, Iron Maidens fans fyller hela tiden på leden, generation efter generation.
När Iron Maiden intar Stockholms Stadion i kväll kommer det att finnas en massa ”nya” tonåringar som ser bandet för första gången i sitt liv, kanske efter att ha tjatat hål i huvudet på sina föräldrar för att få gå. Där kommer också att finnas die hard-fans som såg bandet när de kom till Sverige första gången 1980 – för snart 30 år sedan.
Och jag kommer att finnas där och njuta av att jag äntligen och mot alla odds får se och höra ”Live After Death”. Och kanske, kanske, få höra ”Scream for me, Stockholm!”.
Up the Irons!
PS. Mejla in dina gamla Maiden-minnen till oss, och skicka gärna med bilder! DS.