Tjatigt, Chao
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-27
Manu piskar upp stämningen till fullt fräs – hela tiden
BORLÄNGE. En färgglad explosion, som vanligt.
Manu Chao är väldigt kul i ungefär 20 minuter.
Och väldigt tjatig resten av tiden.
Allt är sig ganska likt.
Manu Chao, eller José Manuel Thomas Arthur Chao som han egentligen heter, omger sig med bastanta män i shorts som liknar Henry Rollins.
Och tillsammans piskar de upp en stämning och ett sväng där mätarna står på, tja, ”full fräs” hela tiden.
Det brinner i knutarna i varje låt. Tempot springer ifrån vem som helst.
Folk ska hoppa fort
Konserten är ett hysterisk carnivalé där backpacker-reggae, ska, punk, några droppar calypso och ett par insprängda rader från Bob Marleys ”War” tumlar runt med varandra.
Enda syftet med Manu Chaos musik tycks vara att få folk att hoppa fort.
Han känns framklonad för ett enda syfte – att välta festivaler.
Det är bitvis helt oemotståndligt.
Men i längden – och Manu gillar verkligen att spela väldigt, väldigt länge – blir det också en smula enerverande.
Doda-doda-doda
För alla som ännu inte har sett en Manu Chao-konsert ska jag nu beskriva upplevelsen mycket pedagogiskt. Det enda ni behöver veta innan jag börjar är att ”doda-doda-doda” betyder snabb trumtakt av märket regnskogspunk.
Då kör vi:
Doda-doda-doda. Ey-yo-yo-yo. Doda-doda-doda. Tijuana. Doda-doda-doda. Corazón. Doda-doda-doda. Marihuana. Doda-doda-doda-doda-doda ...
Och så vidare.
I bland önskar man att konserten var utrustad med en paus-knapp.