Jack White fyller inte ut rummet
Publicerad 2012-09-12
För cool för en tisdag på Hovet
Jack White och hans The Peacocks är givetvis precis lika coola som på Roskildefestivalen i somras.
Men det är inte fredag i Roskilde. Det är tisdag i Stockholm.
Och där har vi näst intill hela skillnaden. Den är större än man kan tro.
Väldigt lite, förutom Springsteens krevader, var roligare och mer överväldigande i somras än Jack Whites urladdning inför närmare 50 000 personer en behagligt ljum dansk julikväll.
White spelade ut hela sitt register, en slösaktig massa ess från skivorna med The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather, samt topplåtarna från nya soloskivan.
Han blandar lika vilt i kväll, och precis som då har han The Peacocks, sitt helkvinnliga band (det finns ett helmanligt som han alternerar med), i ryggen.
Mångkunnig kombo
The Peacocks är en av de bästa, mest mångkunniga combos jag sett. I långa ljusa klänningar från Södern fyller de Whites mest blyriffande Zeppelin-dunder med soul och adderar steel guitar och fiol så att ”Hotel Yorba” blir countrypop från himlen.
White själv kastar sig ledigt mellan gitarr och piano, mellan det akustiska funksvänget i ”Top yourself” och den softa Beck-grooven i ”Love interruption”, med en spontan skvätt av Patsy Clines ”Walking after midnight” någonstans i röran.
Tyvärr gör han och bandet allt det här på en tisdag på Hovet.
I en lokal som sedan den invigdes 1955 fortfarande inte har lärt sig stava till intim, för en publik som helt uppenbart ska upp och jobba i morgon, får partyt på scen väldigt svårt att fylla rummets alla vrår.
Jag inser att det är svårt med ställen i Stockholm för akter på Whites nivå, men en cool Nashville-show som denna passar extra illa i en hockeyhall.
Till och med Annexet hade varit bättre.
Jack White
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 4 400. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Ball and biscuit”. Sämst: Tid och plats.