Ett äkta ess står på scen
Publicerad 2012-06-18
Så många 
får Dwight Yoakam
Jag hamnar så långt fram att jag kan se Dwight Yoakams boots.
De är blå med varsitt spader ess på. Han matchar dem med en rad glittrande spelkort på jeansjackans rygg. Samma sorts stilkänsla och lekfulla kärlek till traditionen går igen i musiken.
Den samtida Kalifornien-countryns mest respekterade stjärna känner mycket för arvet, men det som gjorde honom stor i mitten av 80-talet var viljan att ta musiken vidare.
De gör allt enkelt
Han lät låtarna färgas av sin tid och den lite råare, rockigare stil som kom att kallas cowpunk var ett faktum. I dag är han en säker leverantör av en gedigen blandning av såväl cowpunk som klassisk honky tonk och tårfyllda ballader.
Han har ett lika slösaktigt proffsigt band, som inte spelar en ton för mycket, bara det som driver låtarna framåt. Allt de gör ser enkelt ut.
Och precis som på den regndränkta men fantastiska spelningen på Dalhalla i Rättvik för sex år sedan bjuder Yoakam generöst.
Spelas av Lasse Stefanz
132 minuter med låtar från debuten ”Guitars, Cadillacs, etc, etc” och framåt, över några cowpunkiga tolkningar av gamla hjältar som Johnny Cash och Joe Maphis till egna låten ”Heart of stone”, som han stolt berättar att Lasse Stefanz har gjort en version av. Det är ren njutning att höra hur Yoakam sakta driver upp temperaturen, för ett självklart klimax med nummer som ”Little ways”, ”Fast as you” och ”Long white Cadillac”.
Man behöver inte direkt kolla in hans boots för att förstå att det är ett ess som står på scen.