Billy Idol vilse i rockskogen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-13
Markus Larsson: Det var bäst och sämst på Sweden Rock
NORJE. Nu blir det andra bullar.
Här är en popfjollas högst personliga lista över vad som var bäst och sämst och, ja, lite annat med Sweden Rock Festival 2010.
1. Tommy Stinson (cool katt)
En gång var han legendarisk rumlarkung i världens vackraste förlorarband The Replacements. Och därför också det absolut finaste som nånsin stått på en av Sweden Rocks scener. Man kan säga ganska mycket om det som kallar sig för Guns N’ Roses i dag. Men det bästa är naturligtvis inte Axl Rose. Det är basisten.
2. Steel Panther (studentspex)
Parodibandet är, i lagom dos och korta stunder, briljanta. Jag förstår att Cinderella ställer in sin presskonferens efter Steel Panthers snuskiga uppvisning i samma tält. Vem kan ta dem på allvar efter Lexxi Foxxx?
3. Billy Idol (rockblondin)
Avslutningen är redan en klassiker. Billy vill krydda ”LA woman” med lite publikfrieri och trixa in den geografiska platsen de spelar på i låttiteln. Billy knallar över till sin kompgitarrist och frågar var de är.
Sen tar han nya tag, knyter näven och sjunger Malmö woman.
Det är lätt att gå vilse när man rockar ute i skogen.
4. Presskonferenserna (fenomen)
På sätt och vis är de lika knäppa och glada som pressträffarna i Eurovision song contest. Det känns som att jag fortfarande är kvar i Oslo. Arrangörerna har bara bytt ut Alexander Rybak mot Udo Dirkschneider.
Och mitt under presskonferensen med U.D.O. får herr Dirkschneider frågan om han kan tänka sig att ställa upp i Eurovision.
Udo är försiktigt positiv.
Håll tummarna, Tobbe Ek.
5. Aerosmith (läpprock)
Att de inte spelade nåt från ”Permanent vacation” – ingen ”Dude”, ingen ”Rag doll”, ingen ”Angel” – är en stor skandal.
6. Watain (stenansikten)
Apropå presskonferenser. Watain kommer in från vänster i nitar och läder och uppsyner som skulle kunna hugga skog. De sätter sig. De svarar på en halv fråga. Sen vågar ingen fråga nåt mer. Sen går Watain. Allt är över på en knapp och pinsam minut. Ibland är den här festivalen är konstigare än trollen i ”Trolltyg i tomteskogen”.
7. Corpse paint (smink)
Om jag nånsin åker till Sweden Rock igen så lovar jag att, likt polska sötnosarna i Behemoth, att se ut som en dåligt tecknad version av King Diamond i ansiktet. Verkar kul. Kalla det gärna för en tidig 40-årskris.
8. Slayer (blodig ondska för hela familjen)
Slayer är alltid Slayer. Dave Lombardo har ofta bråttom mellan kaggarna. Jeff Hannemans solon är som att Musse Pigg lärt sig prata väldigt fort. Kerry är king. Och Tom Araya skriker sin obligatoriska fråga: ”Are you ready for waaaaaar?”. Ett gulligt myspys. Avnjuts bäst med en påse popcorn.
9. Magnum (symfonisk mjukrock)
Magnum kommer aldrig att vara ett rockband i min värld. Det är en glass.
10. Vädret (väder)
Under all kritik. Det har emellanåt regnat satan. Och i skrivande stund fylls himlen med moln som verkar mer olycksbådande än Black Sabbath, 1970. När det gäller festivaler är regn, som bekant, vädrets svar på Yes (rockbandet, inte diskmedlet).
Och precis när det pissar som värst under lördagen så börjar det att blåsa också.
Just då hade jag hellre tältat i Mordor.