De stressar och hackar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-15
GÖTEBORG. De raffinerade innovatörerna vinner sällan den största publiken.
Snarare de som kommer lite efter och späder ut brygden.
Titta bara på Arctic Monkeys.
Det här Sheffield-bandet är massivt stora hemma i England.
Tre år gamla albumet ”Whatever people say, that’s what I’m not” blev det snabbast säljande debutalbumet i den brittiska pophistorien och inför tredje albumet ”Humbug”, som släpps om några veckor, har de blivit så stora även i Sverige att de står överst på Way Out West-affischerna.
Lätt sjavighet
I England gillar man sina band vanliga. Arctic Monkeys ser väldigt vanliga ut.
Jeans, t-shirt, kort skinnjacka och en inte speciellt jobbad tjocklång frisyr.
Och de låter som väldigt mycket har låtit på 00-talet. Vibrato-ringande 60-talsgitarrer med en lätt sjavighet som vi känner från såväl The Coral som The Strokes och The Libertines men med ett lite mindre raffinerat anslag.
The Strokes skulle aldrig ha döpt en låt till något så ordvitsigt som ”Fluorescent adolescent”, om man säger så.
Även om Alex Turner varken är den mest självlysande scenpersonen eller lödigaste vokalisten saknas inte goda idéer i hans låtar.
Lyckas – ibland
Men det är paradoxalt i numren där de vill som mest som de känns minst intressanta, när de hackar och stöter med sina gitarrer och stressar ur sig taktbyten.
Vad folk ser i det begriper jag inte, för popmusik brukar ju handla om framåtrörelse.
Men när de tar rakare vägar, som i ”The view from the afternoon” och genombrottssingeln ”I bet you look good on the dancefloor”, lyckas Arctic Monkeys emellertid faktiskt betyda något.
För det är då, och bara då, de verkligen får folk att vilja dansa bort natten.
Aftonbladets