En Micktig återkomst
Publicerad 2014-05-27
Jaggers första show efter flickvännens tragiska död känns oväntat fräsch
OSLO. Efter en mörk vår varvar Rolling Stones åter upp sin legendariska rockmaskin.
Och får den i långa stunder att låta precis så skev, rostig och brummande som vi vill ha den.
Det är en speciell kväll. Rolling Stones har inte stått på scen sedan i mitten av mars, då deras ”14 on fire”-turné abrupt fick avbrytas efter tragedin där Mick Jaggers flickvän L’Wren Scott begick självmord i sin lägenhet i New York.
Något som skulle kunna knäcka vem som helst, och Jagger lär enligt rapporter ha varit djupt bedrövad av händelsen. Men Rolling Stones har en lång historia av att showen måste rulla på. Och när rockens meste frontman glider in på scenen i Oslo märks inga spår av sorg.
Strålande humör
Under veckan som Stones har tillbringat här för turnérepetitioner har han både hunnit dinera med Steve Van Zandt och turista bland skulpturerna i Frognerparken, och enligt rapporter varit på ett strålande humör.
Sångaren behöver det här, publikens jubel är Jaggers tyngsta drog, och i kväll har han bestämt sig för att visa Oslo och raden av influgna europeiska rockmurvlar att han och Stones alltjämt är att räkna med.
Fokus på rocken
Och det är de. Som bäst i kväll låter de lika hungriga och på tå som vid de tre gigen i Stockholm för elva år sedan.
”14 on fire” är en showmässigt lite enklare turné än jubileumsrundan ”50 and counting...” för knappt två år sedan. Få spektakel, fokus på rocken. Men hur bra Keith Richards och Ron Wood än är på att låta Stones är det som vanligt ingen setlista som chockar världen.
Två oväntade låtar
De säkra publikfriarkorten regerar, somliga låtar har vi hört live närmast parodiskt många gånger förr och det är egentligen bara två soulmättade nummer från tidigt 80-tal, ”Worried about you” och ”Emotional rescue”, som drar det här giget i oväntade riktningar.
Fint emellertid att Mick Taylor har fått hänga med sedan ”50 and counting...”-premiären i London 2012 och fortsätter komma in och lyfta ”Midnight rambler” till nästan lika sleazebluesiga höjder som när han var med på riktigt i början av 70-talet.
Men mest är det Jaggers kväll. Han ser häpnadsväckande fräsch ut, gör rusch på rusch ut mot flankerna och pratar dålig norska i mängder mellan låtarna.
Han är hemma igen, hos sin äldsta kärlek publiken. Att döma av formen lär han kunna stanna där ganska länge till.
Rolling Stones spelar på Tele2 Arena i Stockholm 1 juli och på Roskildefestivalen 3 juli.
Så bra var konserten i oslo - låt för låt
Jumping Jack flash
Stökig, larmig öppning, coolt gitarrhäng från Keith och en Mick Jagger med hungriga ögon.
It’s only rock’n’roll
En till för att få publiken i party mood direkt. Gör jobbet, kan man väl säga.
All down the line
Jagger jagar ut på rampen i publiken för den mesta rock’n’roll-stänkaren från ”Exile on Main Street”.
Tumbling dice
Mer ”Exile”. Habil leverans av ett av Stones mest gedigna stycken soulrock.
Worried about you
Den här! Känslig falsettsoul från ”Tattoo you” med Jagger på keyboards. Kul överraskning.
Doom and gloom
Kvällens nyaste, från 50-årsjubelsamlingen ”GRRR!”. En rocker till, verkligen inga märkvärdigheter.
Let’s spend the night together
Publikönskning från sajten. Jagger skojar med Oslo-publiken och säger att allra mest önskad var A-has ”Take on me”.
Emotional rescue
Ännu en soulig udda bricka från tidigt 80-tal. Cool, underskattad låt men svår att få driv i. Publiken är inte riktigt med på noterna.
Honky tonk women
Horhusboogie som de spelat en miljon gånger men i kväll skälver den, med extremt obrytt riffplockande av Keith.
You got the silver
Det obligatoriska partiet som Keith sjunger börjar med den här sädiga slidebluesen från ”Let it bleed”...
Can’t be seen
... och fortsätter med det här saggiga 80-talsnumret. Märkligt trist val, och rösten har inte blivit bättre.
Midnight rambler
Plats på scen för Mick Taylor, som duellerar med en munspelande Jagger. Tre av rockhistoriens skräpigaste gitarrer tråcklar ihop sig i ett långt, klassiskt stycke sleazeblues. Monumentalt.
Miss you
Den stora discohiten, alltid i setet. Främsta behållningen är en lättfotad dansuppvisning av en sångare som snart fyller 71.
Gimme shelter
The Lisa Fischer Show. Alla som har sett Stones i modern tid vet att det här bandet lyxar med en av världens bästa sångerskor i kören. Här får hon skina ute på rampen i publiken.
Start me up
Det enda anmärkningsvärda med den här i kväll är att den för ovanlighetens skull inte kommer först i setet.
Sympathy for the devil
Eldsflammor och Jagger som Belsebub i blodröd fjäderboa. Diabolisk som alltid.
Brown sugar
Den definitiva Stones-låten, med sprakande Keith-riff och ett saxsolo som Bobby Keys verkligen blåser i mål.
Extranummer
You can’t always get what you want
Edvard Griegs ungdomskör hjälper till att lyfta en set-inventarie som slutar i lössläppt gospelpartaj.
Satisfaction
Lååång mässande version av en egentligen totalt sönderspelad låt som blir uppsluppen final. Till och med Charlie Watts ler brett.