Så bra var Guns N’ Roses i Köpenhamn
Publicerad 2017-06-28
KÖPENHAMN. Det är många saker som man inte trodde skulle hända i sin livstid.
Här är ett exempel:
Att en konsert med Guns N' Roses 2017 kan vara imponerande.
Orimligt, men sant.
Innan basisten Duff McKagan ställer sig i sin allra bredbentaste pose och hamrar i gång ”It's so easy” spelas vinjetten till Looney Tunes i högtalarna.
Musik som signalerar att tecknade knäppgökar som Daffy Duck och Elmer Fudd snart syns i tv-rutan känns väldigt passande i sammanhanget.
Att Guns N' Roses över huvud taget turnerar 2017 känns helt barockt.
Dessutom med det närmaste som bandet har kommit originalsättningen sedan 1993. Det vill säga: Axl Rose, Duff McKagan och Slash.
Det kunde ha blivit en trött affär. Det kunde ha blivit en pömsig påminnelse om att tiden sprang ifrån Guns N' Roses på 90-talet. En retrofest för folk som växte upp med MTV och ”Paradise city”.
Ehm, sådana som jag med andra ord.
Och just det sista stämmer, på sätt och vis.
Mycket är sig likt. De som såg bandet under ”Use your illusion”-turnén kan stå och nicka igenkännande flera gånger.
Slash spelar temat från filmen ”Gudfadern”, plockar fram sin röda BC Rich Mockingbird-modell från musikvideon till ”You could be mine” i, ja, ”You could be mine”, trampar ner wah-wah-pedalen flera centimeter i scengolvet under ”Civil war”, hinner med lite från Jimi Hendrix ”Voodoo chile” och har givetvis dubbelhalsad gitarr i ”Knockin’ on heavens door”.
Duff McKagan får veva loss en obligatorisk punkcover, den här gången The Damneds ”New Rose”.
Och den ojämförlige stilikonen Axl Rose kanske inte ormdansar lika mycket längre, men är fortfarande ett passivt aggressivt åskmoln på scenen.
Bitvis överraskande bra
Vissa saker kan man vara utan. Det finns några spår från malpåsen ”Chinese democracy” som bara står och dammar på scenen. Och vem kläckte idén att göra den medvetslösa kolossen ”Coma”?
Och visst kan några långa och navelskådande instrumentala partier ifrågasättas. Men det är väl metal, antar jag.
För det låtar bra. Bitvis överraskande bra. Bara det våldsamma gitarrljudet, i Parken existerar inga svenska ljudregler och begränsningar, är värt att tatueras in på huden.
Det låter, som det alltid ska göra i detta fall, som brinnande skräp.
Det är ingen slafsig metalcirkus som Guns N' Roses presenterar den här gången. Showen är något helt annat än när gruppen bara var Axl Roses outhärdliga soloprojekt.
Slarvar inte med en enda klassiker
Det är en välrepad, nykter, fokuserad och fysiskt välmående rockshow där originalmedlemmarna inte slarvar med en enda klassiker. Det känns tvärtom som om de vill göra sin historia rättvisa, att de är livrädda för att framstå som pinsamma.
Slash förtjänar nästan en egen extrabilaga. Han spelar som om hans instrument var en del av hans medvetande och kropp.
Men det är Axl Rose som imponerar mest i den tre timmar långa konserten.
55-åringen från Indiana känns nästan pånyttfödd, nästan avslappnad, nästan lycklig.
I tre timmar skriker och sjunger och vrålar han skummet av den danska publikens öl.
Efteråt, när ”Paradise city” har dånat klart och klockan snart är halv ett på natten, ser han inte ens trött ut under en av sina många hattar.
Rocken må vara död och halvt begraven.
Men den är fortfarande rätt kul att se och lyssna på.
Betyg – låt för låt
It’s so easy
Duff McKagan slår på den klassiska basgången som stekte pudelrockfrisyrer över öppen eld 1987. Det roligaste som händer är att Axl backar in i Slash och slänger i väg sitt stativ i vredesmod.
Mr. Brownstone
En öronbedövande vägg av gitarrer. Slash och Richard Fortus får det att låta som om det står 40 gitarrister på scenen.
Chinese democracy
Det finns en anledning till att albumet med samma namn inte direkt har en egen monter i gruppens Hall Of Fame. Musiken vadar i cement. Och fastnar till slut helt och hållet.
Welcome to the jungle
”You know where the fuck you aaaaare?” Fortfarande en av rockhistoriens elakaste och bästa riff. Axls flygsirensvrål sliter öronpropparna i småbitar.
Double talkin’ jive
Vanligtvis ett lättglömt ”Use your illusion”-nummer. Men Slashs tuffa motor-riff och blixtrande solon håller låten vid liv.
Better
Delvis omgjord version där Duff McKagan och Melissa Reese på klaviatur sjunger i introt. Men denna klumpiga grungerocksörja var gammal redan när den släpptes 2008. ”Chinese democracy”-materialet åldras mycket sämre än låtarna som Guns N' Roses gjorde för 30 år sedan.
Estranged
I videon simmade Axl med delfiner. Bara en sådan sak. Slashs gitarrslingor i den långa rockmastodonten är fortfarande låtens behållning.
Live and let die
Wings-covern är nästan en övertydlig förklaring till var Guns N' Roses hör hemma – någostans i mitten av 70-talets classic rock-excesser, Johnny Thunders och 80-talets punkiga sleaze.
Rocket queen
En ojämn berg och dalbana. Riffexplosionen efter det långa introt är en av konsertens höjdpunkter. Fortus och Slashs utdragna dueller i mitten är dock bara ett onödigt och navelskådande tjafs. Och slutet är LA-magi när den är som allra bäst.
Whole lotta Rosie
Ska någon annan än AC/DC göra just ”Rosie”? Tveksamt. Men på dansk konsertvolym blir det en underhållande uppvisning i snusk och höga decibel. Det var antagligen de här låtarna som Slash en gång lärde sig spela gitarr till.
You could be mine
Intensiv och mullrande ”Terminator 2”-rock.
You can't put your arms around a memory/New rose
En kort snutt av Johnny Thunders, sedan får Duff skina ett tag i slamrig The Damned-cover.
This I love
Pianisten Dizzy Reed får sträcka ut sig i en av de mer lyckade låtarna från svårsmälta ”Chinese democracy”.
Civil war
Undrar om jag har sett Axl Rose lika bra sedan början av 90-talet? Han levererar med total känsla och kontroll. Duff McKagan spricker upp sitt allra bredaste och fårade leende.
Yesterdays
Den countryrullande ”Use your illusion II”-favoriten kommer inte riktigt till sin rätt i den här larmburkiga arenan.
Coma
Åh, nej. Inte ”Coma”. Det låter som något en kraftigt bakfull Ozzy Osbourne har skrivit.
Speak softly love/Sweet child o' mine
Först har Slash uppvisning i ett långt solomedley där till och med ”Johnny B Goode” ingår. Alla gitarrzombies antecknar säkert intresserat. Fortsättningen däremot, ”Sweet child O' mine”, är däremot magnifik.
My Michelle
Det är ”Appetite for destruction”-låtarna som säljer flest biljetter. Och bandet framför dem bäst också.
Wish you were here
Richard Fortes och Slash finlirar med varandra i Pink Floyds analoga evergreen.
Layla/November rain
Inleds med outrot från ”Layla” av Derek And The Dominoes. Sedan gör en leende Axl en konstpaus vid pianot innan han startar sin största tändarballad.
Black hole sun
Fin och värdig hyllning till vännen och kollegan Chris Cornell.
Knockin' on heaven’s door
”Knock-knock-knock-knockin' on heaven's door” Allsångsövningen låter ungefär som om Queen hade tolkat Bob Dylan.
Nightrain
Om du så stod och lyssnade på andra sidan sundet skulle du få lock för öronen. På plats känns det som att stoppa in huvudet i en masugn.
Extranummer
Patience
Om inte publiken plockat upp låten mot slutet och burit den på sina axlar hade ”Patience” knappt gått i mål. Enda gången i kväll som Axls röst kroknar.
The seeker
Guns N' Roses kan mycket, men inte den här sidan av The Who.
Paradise city
Att inte den här går på rutin heller känns som ett litet mirakel. Fyrverkerier och konfetti, punkenergi och gitarrsolon bakom nacken. Och en av rockens sista riktigt klassiska refränger.