Gubbarna ger Dublin gåshud
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-07-31
Så bra var Iron Maidens konsert på Irland – låt för låt
THE WICKER MAN
Nicko viftar igång 13 500 Maiden-fans i Dublin. Det låter utan överdrift som om de är tre gånger så många. Vansinnigt laddad version med Bruce mer i luften än på själva scenen.
Ruggigt övertygande start.
GHOST OF THE NAVIGATOR
Låten i sig bromsar visserligen, men Maiden lyckas ändå behålla det mesta av farten. Storslagen sång av Bruce.
WRATHCHILD
Tidig avstickare från 2000-talstemat. Onödigt tidigt faktiskt. Hård och extremt högljudd version av klassikern, men publiken verkar mer angelägen än Maiden själva.
EL DORADO
Ljusriggen färgar hela scenen röd inför enda låten från kommande nya plattan. ”El dorado” låter långt mer massiv live än studioversionen och kan nog sätta sig ordentligt på spelningarna framöver. Adrian Smith imponerar, inte minst.
DANCE OF DEATH
Tillbaka till 00-talet och åter igen gör Bruce våldsamt bra ifrån sig. Det inledande introt får helt ny kraft och blir sångarens show, helt och hållet. Väl igång blir åttaminutersdramat inte riktigt lika storslaget.
THE REINCARNATION OF BENJAMIN BREEG
Bruce sitter framåtlutad på en monitor. Steve Harris lägger sin grova bas över det vackra gitarrintrot. Där är kvällens första gåshud och den försvinner inte en enda gång genom låten. Konsertens absoluta febertopp hittills.
THESE COLOURS DON’T RUN
Fronttrion dansar över golvet, Bruce studsar på rymdbasen, högt över Nickos huvud. Kraftfullt rakt igenom.
BLOOD BROTHERS
Bruce pratar om hårdrocksfamiljen, och Maidens fans i synnerhet. Därefter tillägnar han ”Blood brothers” till mannen som egentligen skulle ha stått på scenen i kväll också – Ronnie James Dio. Gensvaret hörs förmodligen ända upp till himlen, eller helvetet. En av sommarens vackraste hyllningar till den bortgångne sångaren.
WILDEST DREAMS
Det hjälper inte riktigt att Janick Gers nästan snurrar av scenen. Blekt tjatigt nummer.
NO MORE LIES
Mäktigt intro igen med ett spöklila sken över hela scenen. Bruce hetsar och leker akrobat och får igång Dublinpubliken. Gitarrmaffian duellerar och Maidens toppform är tillbaka.
BRAVE NEW WORLD
Steve Harris – och publiken – blir galen. Och med all rätt. Tungt omskakande version där det är svårt att inte le åt hur roligt sex gubbar fortfarande verkar tycka att det är att spela hårdrock inför skrikande fans.
FEAR OF THE DARK
Allsångsklassikern som aldrig kan gå fel. 13 500 dubliners blir 50 000 igen. Hutlöst explosiv version.
IRON MAIDEN
Stabil klassiker där nya och härligt äckliga rymdgubben Eddie givetvis är den största behållningen.
THE NUMBER OF THE BEAST
Bruce gallskriker. Janick vevar och clownar. Harris vilar foten på monitorn. Allt är med andra ord så Maiden det kan bli i en av få 80-talsklassiker i kväll. I en väldigt, väldigt bestämd tappning.
HALLOWED BE THY NAME
Publiken tar visserligen emot Maidens ganska krävande set med öppna armar. Men det märks ändå en markant skillnad i bandets riktigt stora klassiker. En slags lättnadens suck blandad med jubel. Ännu en av de där låtarna som alltid verkar få ny glöd av bandet.
RUNNING FREE
Bruce verkar trött och låten lyfter aldrig riktigt. Men, å andra sidan, lägstanivån är hög i kväll.