Tillbakalutat mys
Publicerad 2012-08-04
Patti Smith blir stundtals nästan irriterande bekväm
Patti Smith och hennes band är inte riktigt lika gripande som på Polarpris-konserten i fjol.
Men vi får en trivselkväll i vuxenpunkens tecken, med några väl valda långfinger som utropstecken.
Patti Smith börjar likna en smärre Sverige-vän av folkliga mått, när hon kommer in på scenen och vinkar till publiken som rena rama kronprinsessan Victoria. Så sent som i augusti förra året uppträdde 65-åringen på Konserthuset i Stockholm i samband med Polarprisutdelningen. Hon lyckas inte skapa samma sublima intimitet som då. Delvis på grund av att vi befinner oss under bar himmel.
Men konserten präglas av samma genomsympatiskt breda leende och Patti sjunger briljant. Hon har en mysig-mormor-aura och väljer, sin punkbakgrund till trots, att stryka medhårs i valet av sånger.
Låtlistan blir stundtals nästan irriterande bekväm. Och visst kan man önska att något mer nummer från ikonens utmärkta elfte studioalbum ersatt Lenny Kayes Johnny Thunders-hyllning.
Men just som liveartisten Smith börjar te sig en smula tillbakalutad tar hon högljutt det ryska bandet Pussy Riots parti (Jesus skulle fucking förlåta dem!), spelar fel ackord och fyrar av en glödande People have the power. Då framstår hon åter som den eviga romantiker, drömmare och poet vi alltid behöver så många fler av.
Patti Smith
Plats: Stockholm Music & Arts. Publik: Cirka 10 000. Längd: 80 minuter. Bäst: Redondo Beach. Sämst: Nya singeln April fool är – om man ska vara diplomatisk – utmärkt som pausfågel i P4. Fråga: Varför går man på konsert om man bara är intresserad av att Instagram-fota sig själv?