Lugnt, sansat och rationellt – Babyshambles
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-18
ARVIKA. Ryktena innan är gränslösa. Ska Pete Doherty komma? Ska han komma laglös? Arresteras? Vara försenad ett kvartal? Tåfjutta fotografers huvuden, som i Hultsfred 2006?
Sanningen kommer klädd i tvättad kavaj och hatt.
Nio minuter sen
Han är sen, men bara nio minuter. Anders Glenmark har varit mer försenad än så. Han tänder en cigg, petar lugnt i gång ”Delivery”. Den följs av ”Carry on up the morning”, i en fullbordning av den historiskt snygga ”Shotter’s nation”-inledningen.
Allt sker så sansat enkelt, lugnt och rationellt och det är nästan ett antiklimax. Kvartetten spelar ”There she goes” elegant, flankerad av två dansare. Frontstjärnan applåderar åt publiken, påminnande om en kvarsittningsbuse som vill visa att han bättrat sig.
Efteråt kommer en möjlig förklaring.
Vägrar försvinna
Problemet har inte varit att få honom till Arvikascenen – det är att någon gång få honom därifrån. När ”Fuck forever”-finalen tystnat vägrar han försvinna, för att poliser väntar på att blodtesta honom. I stället sätter han sig på en stol, pratar och dricker vin.
Där sitter han i en kvart, i en utsökt underlig efterfest till ett mycket fogligt popkalas.