Muren faller – även 2011
Publicerad 2011-05-05
Roger Waters ”The wall” är lika otäckt aktuell i dag – även utan Pink Floyd
Roger Waters berömda vägg rasar varje kväll.
Men musiken är solid.
Och föreställningens briljanta fascistpartier är svåra att skaka av sig.
Pink Floyds ”The wall” från 1979 är ett av världens mest sålda och omdiskuterade verk.
Dubbelalbumet har värderats upp och ner i årtionden.
För miljoner är det en odiskutabel klassiker. För andra är mastodonten en symbol och kulmen för 70-talets drygaste, mest navelskådande och världsfrånvända stadiumrock. Båda falangerna har, enligt mig, lika rätt.
Att Roger Waters väljer att sätta upp showen igen känns logiskt. Skivan var i princip hans soloalbum med Pink Floyd som kompband.
Traumatisk uppväxt
I originalet, där Waters vävde in flera självbiografiska detaljer och teman, isolerar en ung och deprimerad man sig mentalt från omvärlden efter en traumatisk uppväxt, skolgång och karriär. På scen illustrerades sönderfallet med att en mur byggdes upp mellan publiken och artisterna.
Allt det finns kvar 2011.
Men i dag handlar också ”The wall” om de murar som krig och terrorism reser mellan länder och människor. Waters använder ökända bilder och projektioner från USA:s senaste invasioner av Afghanistan och Irak, som den amerikanska militärens krigsförbrytelser i Abu Ghraib och ”Light ’em up”-klippet som spreds på Youtube.
Helikopterattack
Showen är en teknisk och visuell triumf. Gitarristen Dave Kilminster gör flera utsökta karbonkopior av David Gilmours originalsolon. Och den avancerade ljudtekniken får publiken att huka sig eftersom det känns som att helikoptrar attackerar från arenans tak.
Rent musikaliskt innehåller ”The wall” fler ointressanta låtreliker än, exempelvis, ”The dark side of the moon” och ”Wish you were here”. Och ibland blir konserten inget mer än en stum vägg (”Hey you”) eller en farbror som spelar trött i en fåtölj (”Nobody home”).
Men när Roger Waters presenterar det mest djävulska motivet bakom ”The wall”, den obekväma sanningen att rockkonserternas oskyldiga masspsykoser påminner om totalitära regimers politiska
möten, blir konserten mästerlig.
I ”Run like hell” klär han ut sig till en SS-liknande officer som dirigerar publiken. Den fullsatta arenan klappar taktfast och lydigt med sin älskade diktator. Vissa härmar till och med Roger Waters fascisthälsningar.
Den iskalla ironin är enkel, fulländad och otäck.
Och bredvid mig reser Mona Sahlin sig upp i bänkraden och tjoar som om inget har hänt.
➕➕➕
Roger Waters – The wall live
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 11 691 (utsålt). Längd: 2 timmar och 20 minuter, inklusive paus. Bäst: Gitarrsolot i ”Comfortably numb” och den djupt obehagliga ”Run like hell”. Sämst: Tecknade finalen ”The trial” är ett bombastiskt jönseri av episka mått.