’Yngway’ – bara ett stort jaha
Publicerad 2012-07-08
Spelar superbt –men utan eufori
Enligt talesättet så finns det främst tre sätt att göra saker på:
The right way, the wrong way – och the Yngway.
Är då det sistnämnda det rätta sättet att avrunda en festival?
Nä.
Det finns ju många anledningar att bära respekt för den till Miami utvandrade stockholmaren.
Han spelar så klart superbt. Rör sig på scen med en energi som många hälften hans ålder knappt kan mäkta med. Han sparkar högt. Snabbsolar med gitarren bakom huvudet. Kastar ut instrumentet till teknikern mellan låtarna. Sparkar högt igen. Gör många tjurrusningar utmed Fenderhalsen.
Det är så klart bra på sitt sätt. Det är Yngwie, the Yngway. Egocentriskt, uppblåst och ur ett rent instrumentalt perspektiv ganska så intressant. För en stund, i alla fall.
Ett bottennapp
Men som dragplåster, som samlande anledning, på en finalkväll på en festival är showen ett bottennapp. Det börjar förvisso bra med en ”Rising force” som bygger upp förväntningar, men fortsätter sen att gräva sig djupare in i en repertoar som enbart stundtals blixtrar till. Det händer så smått i ”I see the light, tonight”, småvackra ”Dreaming (Tell me)” och i Rainbow-covern ”Gates of Babylon”.
Glest i leden
Som avrundning på den tredje upplagan av Getaway Rock är det emellertid ingenting som samlar festivalen. Det är glest i leden, faktiskt mer folk såväl på Saxon som Behemoth tidigare under aftonen. Ingen eufori, ingen dunderkänsla – bara ett stort ”jaha” ända till läggdags.
The Yngway kan tydligen vara the wrong way.
Det bevisar det här, om inte annat.