Tänder lossnar i tramsig spelning
Publicerad 2012-06-29
Så många 
får Slagsmålsklubben
BORLÄNGE Det finns en del skäl till att tycka om Slagsmålsklubben. Ett är att de har en skiva med den lysande titeln ”Sagan om konungens årsinkomst”, ett annat att man på papperet verkligen kan gilla konsekvensen och allt de lyckas göra av sin begränsade idé om instrumental dataspelsdisco på låg budget med gamla analogsynthar (”luffartechno” är en annan beskrivning som använts).
Norrköpingsgruppen har hållit på i tolv år och mer eller mindre helt och hållet festivalspelat sig fram till den här positionen, där de fyller området framför näst största Peace & Love-scenen. Detta utan speciellt mycket bevakning från medierna.
Men så hör Slagsmålsklubben möjligen inte till den sortens band man måste läsa så mycket om. Vad det handlar om är just bara att det ska vara så kul som möjligt att hoppa upp och ned till i just den här sortens sammanhang.
”Varför ska man göra livet tråkigt, varför inte bara köra ända in i kaklet”, som klubbens anförare, Frej Larsson, uttrycker det.
Så Slagsmålsklubben tränger in sig med sina synthar runt ett bord till höger och blåser upp en fullstor hoppborg på resten scenen (!). Den idén är de förmodligen först med.
Frej låter fans komma och hoppa med honom medan de andra fyra driver på publiken. De misshandlar en hihat, slår ”sönder” synthar och slänger ut delarna till publiken (varvid någon slänger tillbaka och träffar en av medlemmarna i ansiktet så en tand lossnar).
”Jag älskar Slagsmålsklubben när jag är full” säger någon efteråt och jag tror att det handlar en hel del om det. Det är nog då man verkligen uppskattar den bas ”som känns som om en häst rövknullar er i bröstkorgen”, för att åter citera Frej.
Som nykter recensent tycker man lätt att det blir i tramsigaste laget, samt att det finns betydligt mer innehåll i det som Frej gör med Maskinen.