Skönt drag – i en låt...
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-09
GÖTEBORG. En kommunistiskt drillad taktkänsla.
Tyska frisyrer, tuffa discoriff, den karismatiske sångaren Alex Kapranos och akademiska texter som mest handlar om att vilja ligga eller bli hög eller både och.
Det finns många anledningar att gilla Franz Ferdinand.
Och när gruppen spelar sin bästa låt, ”Take me out”, verkar hela Slottsskogen dansa, inklusive träden ute till vänster.
Till och med de vitaste och mest intellektuella indiebarnen – de där som liknar små magnecylpiller som lånat Elvis Costellos glasögon – börjar robotknycka på höfterna.
Enda problemet är att skottarna fortfarande inte har lyckats skriva en låt som straffar – eller ens kommer i närheten av – ”Take me out”.
Det mesta Franz Ferdinand gör är bara en sämre kopia av genombrottssingeln.
Alla börjar slå
Så trots några fantastiska nummer är inte låtmaterialet tillräckligt starkt för att fylla ut en drygt 70 minuter lång konsert.
Det mest spektakulära som händer mot slutet är annars att bandet ställer sig i en ring runt Paul Thomsons trumset och slår livet ur pukor och cymbaler.
Franz Ferdinand blir helt enkelt punkdiscorörelsens svar på Kroumata.
Då går jag.