Magisk pop i helt fel miljö
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-26
BORLÄNGE. De är ett av de coolaste banden just nu, och de har gjort en av årets skivor.
Men A Camps sofistikerade pop ska ses på en klubb och inte på en parkeringsplats.
Olika uttryck kräver olika miljöer. Vissa – ofta de som målar med de lite bredare penslarna – fungerar lika bra i en liten källare som på en fotbollsarena. Andra låter summan av de små detaljerna bygga storheten i sin musik, vilket självklart ställer högre krav på inramningen.
Man kan helt enkelt inte kräva av den sortens musik som A Camp gör att den ska kommunicera fullt ut med en stor, solstekt festivalpublik.
Kräver intim lokal
Nina Perssons bitterljuva lyrik och Niclas Frisks och Nathan Larsons finstilta arrangemang kräver intima lokaler för att inte tappa nyanser på vägen.
Trion – förstärkt med keyboard och trummor – gör ett fint set av de bästa låtarna från sina två album. Persson sjunger sådär fantastiskt lågmält beskt i ”I can buy you” och Frisk broderar rent poetiskt vackra gitarrer i ”Chinatown”. Covern på Pink Floyds ”Us and them” är definitivt inget som friar till publiken men det är sympatiskt att de gör den, att de visar var de kommer ifrån.
Och det blir väldigt rörande när Kristofer Åström kommer in och tar Nicolai Dungers roll i ”Golden teeth and silver medals”. Två av de bästa unga från 90-talet hittar varandra på scen långt senare, i en låt om att växa upp och omvärdera.
Magin uteblir
Jag tycker mycket om den här showen. Men vi är bland langosstånd på en asfaltsplan och inte på den sortens 20-talsintima klubb som den diskreta scenshowen refererar till.
Så den riktiga magin uteblir, trots att det här bandet gör precis vad det här bandet ska göra.
A Camp
Scen: Eldorado. Publik: Några tusen. Längd: Drygt en timme. Bäst: ”I can buy you”, en av 00-talets bästa låtar. Sämst: ”Walking the cow” är kanske inte så kul.