Befriande – men behöver mer lyx
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-08
I en mening, innan ”Any means necessary”, sammanfattar Joacim Cans sitt eget band:
– Vi står för det vi gör och spelar hederlig jävla heavy metal!
De orden fraktar två sanningar om Hammerfall. En är att de spelar hederlig jävla heavy metal. En annan är att de är bekväma med klyschor. De oroar sig inte för ett förutsägbart, klichérikt tilltal. Deras power metal-flirtiga, okreddiga hårdrock önskar ingen egen titel: den är nöjd med att namndroppa Udo Dirkschneider.
Det kan bli magnifik metalfest av det. Som kulissfattig konsert, utan pyropynt och extravagans, blir det mindre spännande.
Alltid älskvärda
Göteborgarna är alltid älskvärda för sin envishet. De har ett befriande obrytt sätt att harva fram sin jeansjackemetal.
Det är härligt att se Oscar Dronjak rusa leende runt, tacksam för sin situation, inför nästan 50?000 svenskar. Men det krävs lyxigare ram för att göra en Hammerfall-upplevelse riktigt minnesvärd.