Linnros – viktigaste vinnaren
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-02
Oskar Linnros gör ung och ny pop som inte lever på gamla meriter
Ack, ja.
Ibland får läsarnas val mitt hår att vitna av skräck.
Årets upplaga av Rockbjörnen är inget undantag.
Men Oskar Linnros två björnar skänker nytt hopp om framtiden.
Jag vill inte låta sur och missunnsam, men...
Tokio Hotel?
Luktsuddsemo från Tyskland?
Gjorde de verkligen en bättre konsert än Jay-Z på Peace & Love och Håkan Hellström på Way Out West? Skulle inte tro det.
Men jag är lika övertygad om att gruppen bara är en tillfällig tidsmarkör som snart är lika bortglömda som glassen Finger (den lanserades 1984 och smakade Satan).
Och jag vet att jag har tiden på min sida.
Folk växer ifrån band som Tokio Hotel. Fansen blir äldre, får sina hjärtan krossade och själen släpad i smutsen och till slut är soul och country det enda passande soundtracket till livet.
Tack och lov.
Och att Tokio Hotel vann Årets utländska låt och inte Lady Gaga måste ha berott på att ”Gagan” straffade ut sig själv genom att ha tre nomineringar i stället för en.
Men det finns naturligtvis flera glädjeämnen.
Eric Saade riskerade att vinna hela tre björnar, bland annat för Bästa liveartist.
Inget ont om den manspojken, men det hade varit en smärre skandal. Saade är inte riktigt där ännu.
Artister som slår igenom genom att sjunga singback i populära tv-program får redan tillräckligt mycket uppmärksamhet.
Det är glädjande, och direkt nödvändigt, att Rockbjörnen fortfarande och i huvudsak delas ut till stjärnor som går en annan och längre väg.
Robyn är överlägsen i den kvinnliga kategorin. Kent har fortfarande en fanatisk gerillaarmé av röstsugna soldater. Lars Winnerbäck är ohotad i rollen som den breda och vanliga och folkliga och deppiga trubaduren med skägg.
Allihop har byggt upp en stor livepublik i många år och känns därför som självklara och värdiga vinnare i den nya, festivalanpassade versionen av Rockbjörnen. Även om både Kent och Winnerbäck presenterat mer laddade och spännande och vitala turnéer förut.
Att Peace & Love blev årets festival var helt korrekt. Det är Borlänges finaste rockfenomen sen Mando Diao och Per Bjurman. Dessutom påminde sommarens upplaga om Hultsfreds guldår. Speciellt när Jay-Z fick en rekordstor publik framför största scenen att skrika om pengar, kläder och gatudamer.
Men Oskar Linnros är kvällens viktigaste vinnare.
Han gör ny och ung pop som varken lever på gamla meriter eller uppfostrats av Laila Bagge.
Linnros två björnar är inte bara ett kvitto på att han blivit en etablerad soloartist. Det är även ett bevis på att Rockbjörnen fortsätter att vara ett relevant och modernt pris.
Festen då? Hur var exempelvis stämningen backstage?
Jo, där gick det undan.
Det var kanske inte sex, droger och rock’n’roll. Snarare kaffe, lite bira och... Carl Bildt. Sveriges utrikesminister satt i ett hörn i röd sossekostym och lekte Led Zeppelin. Skillnaden från Jimmy Page var att Bildt inte hade en ung groupie klädsamt placerad en bit från knät.
Utan en viss Maria Wetterstrand som valde att klä sig som en sallad.
Det omaka paret hade kanske inte samma utstrålning som, ehm, Sid och Nancy och Kurt och Courtney.
Men de stal showen.