”Blur får oss att koppla av”
Publicerad 2012-04-08
Hederspris, första skivan på 13 år och spelning på OS – Graham Coxon & co är tillbaka med besked
Blur är på allas läppar igen.
Hedersprisade på Brit Awards, redo för sitt första album på 13 år, sommarens Way out West och självaste Olympiska spelen.
– Konserterna kommer att bli nervslitande, säger bandets gitarrist Graham Coxon när Nöjesbladet träffar honom i London.
Det är en vacker vårdag i Kensington, västra London, där Graham Coxon möblerar om i en skivbolagssvit på femte våningen. Allt för att maximera min bekvämlighet.
Trots närmare 20 år som popstjärna sitter hans nästan försynt brittiska artighet som en heltäckningsmatta. Detsamma gäller den närsynta charm som tonårsflickor och pojkar förälskade sig i på 90-talet.
Blur är tillbaka. I februari i år vann de priset ”Outstanding contribution to music” på Brit Awards. Kort därpå läckte nya sången ”Under the westway” på nätet.
”Myggen som försökte döda en”
I sommar sätter Blur punkt för OS i London med en direktsänd konsert i Hyde Park. Tre dagar innan spelar bandet på Way out West i Göteborg.
– Jag ser verkligen fram emot att komma till Sverige, säger Graham Coxon från en enorm, vit soffa.
– Era festivaler är trevligare, renare och har friskare luft. Men det kommer att bli känslomässigt utmattande att spela de gamla sångerna.
Kärleksaffären mellan Blur och Sverige började i Småland för 18 år sedan. ”Svenskar var de första som förstod britpop”, skriver basisten och ostbonden Alex James i sin självbiografi ”Inget annat sätt: Blur, britpop och jag” och refererar till en spelning på Hultsfred 1994.
– Var det den som låg vid sjön? Och hade miljoner mygg som försökte döda en? Ja, den minns jag. Han hade kanske rätt, Alex. Jag såg ett samband mellan länderna redan då. Grunge-monstret var enormt och jag antar att Sverige och England hade sin stolthet. Vi ville ha någonting annat, vi förstod varandra.
Drack för att klara dagarna
Vad är ditt starkaste minne från Blurs 90-tal?
– Det var både spännande och skrämmande när ”Parklife” kom ut. Plötsligt var det massor av unga tjejer i publiken. Det var en märklig upplevelse att gå på scenen till det där skrikandet. Det är ett galet ljud, ganska svårt att hantera faktiskt.
– Efter ”Parklife” var vi under väldigt hög press. Vi drack och gjorde, well, andra saker för att ta oss igenom dagen. Jag ville fortfarande vara mer experimentell och vi försökte. På albumen ”Blur” och ”13” avtog pressen lite och vi hittade hem musikaliskt, även om det var mycket jobbiga grejer som pågick privat.
Värdigt åldrande
Ni har format livet och frisyren för så många. Hur känns det när du ser till baka på allt ni uppnått?
– Väldigt bra. Men jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att ha mer kul på 90-talet. Det var ju skivbolagens sista storhetstid och pengar var aldrig ett problem.
Ost, politik och operor på mandarin. Blur har åldrats med värdighet när andra band, inga namn nämnda, förvandlats till seriefigurer.
– Vad roligt att höra. Det är viktigt för oss att vara relevanta. Jag tror det finns två sätt. Antingen gör man grejer man vet att man är bra på, som jag. Eller så är man alltid på språng, testar nya saker och har arbetsmoral, som Damon. Det har inte jag, jag är ganska lat.
Jobbar på nya plattan
Du släppte ditt nya soloalbum ”A+E” i början av april. Vad ville du göra med den här skivan?
– Jag ville att albumet skulle vara en högljudd, pervers och opolerad upplevelse. Dansmusik för socialt missanpassade.
Kan du säga någonting om Blurs nästa album?
– Vi har träffats och repat en del tillsammans, men det har inte varit någon formell albuminspelning. Det är lite för tidigt att säga någonting om musikalisk riktning.
Men ni är vänner nu?
– Ja. För sidoprojekten har blivit våra vanliga jobb och Blur har blivit en plats där vi kan koppla av. Det känns bra och jag tror alla känner så. Så länge vi undviker press, vårdar vänskapen och skyndar långsamt är allt cool.
Blurs historia
1989
Damon Albarn (sång), Graham Coxon (gitarr) och Alex James (bas) träffas på Goldsmiths College i London. Tillsammans med Dave Rowntree (trummor) bildar de bandet Seymour 1989.
1992
Seymour skriver skivkontrakt, byter namn till Blur och åker 1992 på katastrofal USA-turné som präglas av fylla och slagsmål. ”Vid ett tillfälle hade alla i bandet varsin blåtira från varandra”, säger Dave Rowntree i dokumentären ”No distance left to run” (2009).
1994
Hemlängtan inspirerar Albarn till skivan ”Parklife” (1994). Tillsammans med Oasis ”Definitely maybe” förvandlar den britpop till en världsangelägenhet och Blur till popstjärnor på riktigt.
1995
Media piskar upp pophistoriens kanske största storm i ett vattenglas – ”Battle of britpop” – sommaren 1995. Blur och Oasis släpper singlarna ”Country house” och ”Roll with it” på samma dag. Blur vinner slaget men förlorar kriget. Damon går i exil på Island och har i efterhand beskrivit Liam och Noel Gallagher som mobbare på skolgården.
97-99
Blur får en ny kreativ topp i och med de rosade albumen ”Blur” (1997) och ”13” (1999) och sin första USA-hit med ”Song 2”, som började som ett skämt i replokalen.
2000
Bandmedlemmarna glider isär. ”Vi hängde inte längre. Dave var i en hemsk skilsmässa, Graham alkoholist, Alex glamorös i West End och jag var fångad i mitt eget presterande, säger Albarn i ”No distance left to run”.
2002
Graham Coxon lämnar bandet och vårdas för alkoholism. Blur spelar som trio in skivan ”Think tank” i Marocko.
00-talet
Blur ligger i dvala större delen av 00-talet. Albarn gör allt från afrikansk musik och kinesiska operor till världssuccén Gorillaz, Coxon släpper flera soloalbum, Rowntree sysslar med politik och James skriver hyllad självbiografi och gör – ost.
2009
Blur återförenas för en rad triumfartade konserter i Storbritannien 2009 som får sin kulmen på Glastonbury, där Albarn är så rörd att han gråter på scenen. ”Det var bland det vackraste och mest läkande jag varit med om”, har han sagt.
2012
Blur vinner hederspris på Brit Awards 2012, blir klara för Olympiska spelen och Way out West och avslöjar planer på sitt första gemensamma album på 13 år.