Beach Boys – nu är ni farligt nära en fars
Publicerad 2012-07-30
Perfekt musik för en Mallis-resa
”Boing!”
Det är tyvärr konsertens mest minnesvärda ljud.
”Boing!” är en ljudeffekt som används när Mike Love drar ett par torra skämt.
Det fyller samma funktion som trumvirveln i gamla humorprogrammet ”Släng dig i brunnen”.
Just då känns jubileumsturnén som en fars i Falkenberg.
The Beach Boys firar 50 år som artister och medlemmarna Brian Wilson, Mike Love, Al Jardine, Bruce Johnston och David Marks har återförenats på scen och skiva.
Och vad man än tycker om saken, eller det nya ”comebackalbumet” ”That’s why God made the radio”, är det en pophistorisk händelse.
Hedern i behåll
The Beach Boys är i grund och botten körmusik som producerats av Chuck Berry eller Phil Spector. De viktigaste instrumenten, rösterna, är inte riktigt intakta. Men gruppen levererar fortfarande den avancerade stämsången med hedern i behåll.
Medlemmarnas aktningsvärda ålder – medelåldern är 68 år – passar tonårssymfonierna om brudar och bilar och surfbrädor överraskande bra. Redan när Brian Wilson skrev dem på 60-talet kändes de flesta som en äldre persons sentimentala drömmar om ett Kalifornien som bara existerar i fantasin.
Dessutom sparar The Beach Boys inte på hitsen. De spelar över 40 låtar.
Trycker bakom pianot
Men det enda geniet, Wilson, är mest en maskot. Långa stunder sitter han bara och trycker bakom pianot. Han ser antingen frånvarande ut eller lyssnar på en tvärflöjt.
Och det går inte att bortse från att det ofta låter som att ett dansband gör buggvänliga Beach Boys-covers.
Det är inte särskilt intressant. Det är snarare perfekt bakgrundsmusik för sällskapsresor till Mallorca.
”Boing!”
Bäst & sämst
The Beach Boys
Konsert på Trädgårdsföreningen, Göteborg. Bäst: Finns en anledning till varför Paul McCartney tycker att ”God only knows” är fem plus. Sämst: Den förbannade ”Kokomo”.