Magnifikt halleluja
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-03
The Ark får publiken att gråta av glädje
BORLÄNGE. För att citera ”Gösta Berlings saga”:
Äntligen stod Ola Salo i predikstolen.
The Ark är tillbaka.
Och de levererar ett efterlängtat och magnifikt halleluja.
Popmusik påminner ofta om stora fotbollsmatcher.
Inte minst när det handlar om sista akten på festivalens största scen.
Alla andra som uppträder tidigare på dagen är bara förband. Till och med om de heter The Hives.
De flesta vill se den aktuella kvällens final som alltid börjar runt midnatt
De flesta vill uppleva nåt spektakulärt, nåt som de inte sett förr, nåt som överträffar allt annat.
De vill ha en sista urladdning som skickar ut dem i natten med förnyad energi och wow-känsla i kroppen.
Våldsam offensiv
Förväntningarna stiger i takt med att publiken strömmar till och flyter ihop och bildar ett hav framför Utopia.
Stämningen brukar vara lika laddad som minuterna före domaren blåser igång en kvartsfinal i fotbolls-VM.
Vissa artister brukar bekämpa nervositeten genom att satsa på en våldsam offensiv. Andra blir stillastående och jobbar hemåt. Några springer offside. Och en blygsamt liten skara är som gjorda för att vinna publikens hjärtan.
Musiken växer
The Ark ska vara en huvudakt på Sveriges största festival. Allt annat vore befängt.
De har låtarna. De har melodierna. De har refrängerna. De har ”Calleth U, cometh I”.
Musiken växer och blir starkare ju fler som tittar och deltar och gapar sig hesa.
De har framför allt en självklar och strålande frontman som kan dirigera tusentals människor genom att vicka på stjärten.
Alla är superstjärnor
Ola Salo brukar definitivt sjunga med större power.
Men ikväll tänker inte den småländska blandningen av prästson och Freddie Mercury låta en lite risig röst hindra honom.
Han sätter tonen redan i andra låten, ”Clamour for glamour”.
Han håller en liten predikan om att The Ark har kommit till Borlänge för att utplåna tristess och småsinthet. De vill skölja bort skammen från publikens själ.
Och sen försöker de få varenda kotte att känna sig som en superstjärna.
Genom minioperor, ballader som bygger på gamla svenska psalmer, hamrande pianon, hårdrock, glamrockgospel, Jepsons och Martin Axéns gemensamma gitarrposer, en ”Calleth U, cometh I” som lyfter med samma kraft som en rymdfärja på Cape Carneval samt en fullständigt enastående ”One of us is gonna die young”.
I den sista stoppar The Ark in Alphavilles ”Forever young”, utan att det känns det minsta fånigt eller krystat.
Och längst fram gråter unga flickor och pojkar glädjetårar.
Såna tårar går inte att diskutera.
Det är världens finaste betyg.
The Ark
Turnépremiär: Utopia, Peace & Love, Borlänge. Publik: Stor. Längd: 90 minuter. Bäst: "Superstar", "One of us is gonna die young" och "Calleth U, cometh I" Sämst: "Publicity seeking rockers" slirar och trampar snett.