Stabilt men inte speciellt coolt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-26
BORLÄNGE. Vill man ha blåjeans och slapp munktröja ska man ha det. Dave Wyndorf har det. Han blir inte sämre av det, men det gör något med hans trovärdighet.
Monster Magnet har aldrig varit imagegrundat, men det har skänkt en urkänsla av hårdrocknroll. Killar som är tuffare än oss. Ett rövargäng, lett av en muskelsnygg skinnväst med drogproblem.
Den pondusen är det svårt att slås av nu. Kanske för att sångaren mår bättre. Han har gått upp i vikt, han skojar trevande. Han verkar inte hotfull. Han verkar i någon mån trevlig. Han äger, i traditionell mening, ett minimalt mått av coolhet.
Han verkar inte bry sig om attityd, och i det finns förstås något heroiskt. Den bastanta, motordrivna metalrocken får klara sig själv. Den levereras stadigt, omutligt, med basisten Jim Baglino som dominant. Tyngden i ”Powertrip”, ”Superjudge”, ”Negasonic teenage warhead” och ”Space lord” kan ingen munktröja utrota.
Monster Magnet
Scen: Utopia