Hellström kysste det gamla Hultsfred adjö
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-15
HULTSFRED. Förlust, igen.
Denna gång beskrivs den ekonomiska smällen som ”hanterbar”.
Och sen ställer Linkin Park in i allra sista stund.
Då går luften ur en hel epok.
Jag har alltid gillat och trott på Hultsfreds ambitiösa bredd.
Ena stunden står man i en lada och tittar på en gammal kultartist som 14 rockjournalistkavajer
bryr sig om. Och en timme senare fräser ett folkligt metalband loss på Pampas.
Men festivalens styrka har kanske blivit dess värsta fiende.
Kulskärvsmentaliteten – att man kastar upp omfattande genrekompott och ser vad som fastnar – börjar bli omodern och ängslig.
I dagens konkurrens krävs det förmodligen en skarpare profil än den Hultsfred har för att lyckas. För vem är egentligen festivalens målgrupp
i dag? Fråga inte mig.
Peace & Love i Borlänge, Sweden Rock i Blekinge och Where The Action Is i Stockholm verkar alla bli succéer i år. Allihop har också tydligare eller tajtare program.
Festivalchefen Per Alexanderson är givetvis besviken och bister över årets resultat – drygt 23 000 besökare och, som det ser ut i skrivande stund, ännu en ekonomisk förlust.
Men han säger samtidigt att arbetet med att bygga upp Den Nya Hultsfredsfestivalen börjar nu.
Hur den ska se ut har jag ingen aning om.
Men arrangörerna i Rockparty har definitivt kunnandet, kontakterna, organisationen, området, kärleken och entusiasmen som behövs.
Årets festival – det så kallade stålbadet – blev också oväntat lyckad. Vi fick se flera exceptionella konserter med extremt inspirerade artister.
Och det var direkt gripande att Håkan Hellström fick sätta punkt och kyssa den gamla versionen av Hultsfred adjö.
Hellström har varit en stor del av festivalens själ på 2000-talet.
I natt stod han där igen på största scenen och sjöng om Pååls Bagerier, tequila och Långedragspaviljongen i Göteborg.
Och han ropade ut de centrala textraderna i låten ”Tro och tvivel” med extra mycket emfas och känsla:
”Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka ...”
Det tog. Det kändes.