Man slutar aldrig att imponeras
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-31
Meshuggah levererar brutalt armerad, fartblind och vildsint konst
GÖTEBORG. Plötsligt dör ljudet. Allting tystnar, mitt i en vers. Allt utom trummorna.
Då utbryter jubel.
Batteristen Tomas Haake slutför låten ensam, vilket ger Göteborg något unikt. Den komplexa hårdrocken i avklädd form. Ett slags absurd unpluggedversion.
Meshuggah, detta särskilt taktfasta vägarbete, står ju för en metal där rytmiken är central. En hårt tuggande tromb med MVG i matte. Det betyder att de har gjort några av historiens mest olyssningsbara sånger.
Det betyder också att ett strömavbrott kan bli en höjdpunkt. En chans att höra en enskild del av det här kontrollerade kaoset.
Behållningen av att se dem live är att kunna tänka jaha, och vad håller gitarristen Fredrik Thordendal på med, då? Och så fokuserar man på honom, och blir fullständigt häpen.
Och sedan tänker man jaha, och vad håller basisten Dick Lövgren på med, då? Och så fokuserar man på honom, och går sönder lite till.
Det är inget annat än konst, av fem av landets skickligaste musiker.
Brutalt armerad, fartblind och vildsint.
Man tröttnar lätt, men man slutar aldrig imponeras.