Fräckt – i frack
Publicerad 2014-05-16
Färgsprakande show – men ibland saknar man ’vanlige’ Robbie Williams
Popvärldens meste buspojk drar på sig fracken och bjuder på technicolor-tintad swingshow i nästan två timmar.
Snyggt och underhållande, men det händer att man saknar den ”vanlige” Robbie Williams.
För 13 år sedan förverkligade Robbie Williams en dröm. Den brittiske entertainern fick chansen att spela in en jazzig skiva med ett storband, till på köpet i klassiska Capitol-studion i Los Angeles där idolen Frank Sinatra hade fäst så många av sina starkaste låtar på tejp.
Albumet ”Swing when you’re winning” blev dessutom en hit, mycket tack vare Nicole Kidman-duetten ”Something stupid”, och torde ha breddat den forne Take That-stjärnans publik med någon generation eller två.
Så att det dök upp ett album till i samma stil i fjol, ”Swing both ways”, var kanske inte så överraskande. Grabbgrabben Williams är 40 nu och känner förmodligen att han måste ta sitt artisteri åt ett vuxnare håll.
Den här turnén, som bygger på ”Swing both ways”, är tveklöst ett sånt steg. Showen känns som en färgsprakande gammal dansfilm med Fred Astaire.
Scenen och rampen ut i publiken växlar elegant och färgsprakande från 30-talsteater till lyxkryssare, där ett stort band – lett av Williams mångårige hitleverantör Guy Chambers – med blåsare och ståbas ser till att allt har swing och åtta dansare levererar bensprattel, stepp och otaliga klädbyten.
Uppjazzade hits
Williams egna uppjazzade hits blandas med showklassiker som ”Djungelboken”- bekanta ”I wanna be like you” (i apkostym), ett medley av soulrökare, 20-talsnumret ”Puttin’ on the Ritz” och en barbershopversion av R Kellys ”Ignition”.
Artisten beskriver sitt 90-talsjag som ”en fet Justin Bieber” och flyger över scenen i en fatsuit. Han låter en barnkör fejksjunga i Sinatras ”High hopes” och fejkgifter sig med 18-åriga Jennifer från Öland i Dean Martins ”That’s amore”.
I Duke Ellingtons ”Do nothin’ till you hear from me” dyker rent av Williams 65-årige far Pete Conway upp och sjunger duett, och varifrån såväl sångrösten som gamängstilen kommer blir genast tydligt.
Tunn gräns
Tråkigt har vi aldrig. Varje låt är verkligen ett nummer, tempot konstant högt.
Men det är en tunn gräns mellan nostalgi för en era som få minns och tomma, kitschiga gester. Ibland snubblar showen över. Och efter någon timme med den här sortens light-swing händer det att man saknar både lite mer substans och den ”vanlige” Robbie Williams.
Således är det stunderna där han håller igen som stannar kvar. Inte minst barstolsversionen av den Sinatra-kända balladen ”Mr Bojangles” och en tämligen orörd ”Angels”.