Metallica är odödliga
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-19
Metallica
HULTSFRED. How does it feel to be alive? frågar James Hetfield i första låten.
Borde väl han veta.
Med Battery-laddning vill man aldrig sluta alls.
Jag minns mitt nittiotal, mitt högstadium i skinnjacka. ”Load” hade just följts av ”Reload”, en sorts omvänd maximering av ett varumärke. Vi som inte hade fått uppleva känslan i att höra ”Ride the lightning” på utgivningsdagen, vi fattade ingenting. Metallica var det värsta. Jag tvingades äga en ”Kill em all”-tröja i smyg. Vågade inte bära den inför hårdrockarna i nian.
Sedan kom Napstertjafset, det blev fullskaligt hat.
Känns oklanderligt
Jag försöker aktivt minnas den tanken när en snart fyrtiosexårig James Hetfield gör entré i Hultsfred. Försöker se den nedvärderande, skeptiska bilden av den kvartett som hela tiden kallats Metallica. Det går inte, den är för flyktig, går inte att greppa, är för fjärran.
Den kvartett som kallas Metallica 2009 känns ju oklanderlig.
Det är den inte, men det känns så.
De lägger utdragna pauser mellan flera låtar, Kirk Hammett hinner göra två icke livsförändrande solon, James Hetfields prat är i huvudsak poänglöst, och framför allt Lars Ulrich gör fler och större missar än en metalmiljonär borde vara tillåten att göra. Baskaggesmattret i ”One” har helt skadats i frakten till Småland, bara hälften av slagen har kommit fram.
Skräddarsydda låtlistor
Ändå lämnar man ”Seek & destroy”-finalen, som efter massiv inropning följs av ett extra avskedstal, med en känsla av att ha sett något man hade mått sämre av att inte ha sett.
Det finns något lustfyllt i den här gruppen, poängterat av deras skräddarsydda låtlistor. Jämfört med den senaste spelningen på den här Europaturnén är sju låtar utbytta.
Man lämnar det med en känsla av att James Hetfields öppningsfråga är retorisk. Att det känns fantastiskt att leva om man vill att det ska göra det. På något plan har detta varit Metallicas tema sedan tiden kring ”St. Anger”, och man kan inte protestera mot den livssynen när ”Nothing else matters” förs metodiskt in i en odödlig ”Enter sandman”.