Du borde veta hut, Santana
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-28
till ett tretimmars-solo
Belinda Carlisle sjöng en gång att himlen är en plats på jorden.
Men en bit in i Santanas konsert är jag övertygad om motsatsen – att helvetet sitter säkert på tronen.
Bandets basist kliver fram. Han är barfota och spelar ett långt bassolo.
Under rockkonserter känns bassolon alltid som att djävulen stoppar in svansen i ens öra. Men ett bassolo som dessutom baseras på John Lennons ”Imagine”? Det är bortom alla ord.
Tretimmars-solo
Jag ifrågasätter inte Santanas status, hans färdigheter med gitarren eller positiva budskap att precis alla – du och jag och grannens kusin – är ljus och kärlek och inget annat.
Det är lite svårare att acceptera att konserten i princip är ett nästan tre timmar långt solo. De vandrar som en stafettpinne mellan Santana, trummorna, trombonen, orgeln, trumpeten, basen, bongotrummorna och tillbaka till Santana igen.
I ett parti – den sambapulserande latinfiestan ”Maria Maria”, ”Foo foo” och ”Corazón espinado” – befinner sig alla solon i ett sammanhang som förstärker helheten.
Resten är ett uppsluppet after ski där publiken applåderar individuella prestationer i stället för låtar.
Alla inblandade borde veta bättre än så.
De borde veta hut.