Kall, stel – & trasig
Publicerad 2012-07-01
Rihanna kraxar, missar toner och går sönder helt framför publiken
Hitsen går inte att rubba.
Och de är hyfsat många, som bekant.
Men Rihanna är tyvärr en bedrövlig liveartist just nu.
Inledningen är inte bara över 40 minuter försenad – den är fräsig också.
Det kan vara det fräsigaste som någonsin har presenterats på en scen i Borlänge. Las Vegas känns som en friggebod i jämförelse.
Det är svarta dansare i vita skynken, stora statyer med självlysande linser, en guldmask av modellen XXXL som är misstänkt likt faraon Tutankhamon, hieroglyfer, rök, trummor, en basgång som får jättepubliken att skaka arsle och ”Only girl (in the world)”.
Rihanna ser själv ut som en mixtape av en kickersbrud och Cleopatra.
Och visst har hon makalösa hits.
”Love the way you lie” och ”Umbrella” är bara två av dem.
Och det är tur. Då kan Rihanna, som över huvud taget inte känns närvarande alls, hålla ut micken mot publiken och låta fansen sköta showen. För i mellanrummen mellan singlarna som ständigt ligger topp 100 på Spotify dör konserten. Det enda som fattas är att någon hämtar en spade och skottar igen graven.
Kraxar och missar
Rihanna sjunger till exempel inte i vissa refränger. Det tar den förinspelade sången hand om i stället. Hon kraxar och missar toner och verkar inte direkt ha blykoll på koreografin.
Att hon uppträder som en halvpackad rockartist har en viss charm. Såna här stora spektakel brukar annars vara så minutiöst regisserade att all eventuell spontanitet försvinner. Det är exempelvis rätt underhållande när Rihanna svamlar på och försöker undervisa publiken i skillnaden mellan ”good” och ”goood”.
Och jag är inte den som är den.
Ribban är höjd
Folk får mima eller banka på plasthinkar eller prutta med armhålan. Bara det svänger, bara det känns i hjärtat och kroppen och benen. Då är allt förlåtet.
Men i den här genren – sång och dans och påkostad dekor – har Lady Gaga höjt ribban som Sergej Bubka i stavhopp. Det går att sjunga ordentligt och ha riktig publikkontakt och köra skiten ur såna här shower
Men Rihanna klarar inte av det. Hon är kall och stel och opersonlig och trasig.
Vartenda ”I love you Sweden” låter som om hon läser högt ur en manual. Blicken är på månen.
Det känns åter igen som att en ung artist går sönder offentligt, mitt framför publikens smartphones.
Rihanna
Utopia, Peace And Love. Publik: Nästan hela festivalen, plus moms. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Don’t stop the music”, ”Love the way you lie” och de egyptiska statyerna med glödande ögon. Sämst: Vem f-n har skrivit ”Cockiness (love it)”? Sean Banan? Fråga: Hur mår du egentligen, Rihanna?