Kaxiga Lily
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-16
Med den bara huden visar Allen sitt rätta tuffa jag
GÖTEBORG. Lily Allen inleder sin konsert som en stapplig liten tant.
Men avslutar precis som den hon egentligen är: Storbritanniens kaxigaste brud.
Det börjar trevande.
Lily Allens röst dränks i bandets skrammel på inledande ”Everyone’s at it”. Hon sjunger tyst, kutar med ryggen och ser lite vinglig ut, men det är i och för sig svårt att säga om det beror på rusmedel eller de höga klackarna.
Mjukstarten fortsätter med några lugna låtar från senaste albumet ”It’s not me, it’s you” och covern på Kaiser Chiefs ”Oh my god”. Men med somriga gamla hiten ”LDN” börjar det hända grejer och när baktaktsmysiga ”Smile” förvandlas till en hetsig drum’n’bass-låt vaknar både hon och publiken till.
Sockersöt melodi
Luvtröjan åker av och blottar ett linne så genomskinligt att man nästan borde kunna skymta hennes omtalade tredje bröstvårta. Och med den bara huden visar popstjärnan också mer av sitt rätta jag.
Allen är expert på att förkläda snuskiga, hårda och personliga texter i nästan irriterande tralliga poplåtar.
Särskilt ”Fuck you”, en hård känga åt ”rasister, homofober och generationer av idioter”, är inlindad i en extremt sockersöt melodi. De pålagda körerna har pitchats upp så mycket att de låter som mössen i Disneys Askungen.
Egentligen gör sig nog Allens låtar bättre på radio än på en stor festivalscen.
Kör Britney-låt
Men mot slutet lyckas hon och bandet ändå ge många av de poppiga radiolåtarna mer arena-anpassad inramning.
”Not fair”, Allens senaste hit om en kille som är lat i sängen, börjar i sin vanliga galopperande popcountry-version, men förvandlas snart, med hjälp av ett väldigt snyggt housepiano, till en pumpig danslåt av New Order-mått. Och att börja extranumren med Britney Spears fläskiga ”Womanizer” passar både Lily Allens attityd och röst perfekt.
Englands egen Marit Bergman har en uppenbar känsla för både stil, lekfull hitpop med raka texter och för hur en konsertstämning ska byggas. När hon vill.