Fullsatt – då blir jag varm inombords
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-16
GÖTEBORG. Trångt, köer, regn.
Måhända.
Men vi ska ändå vara väldigt tacksamma för Way Out West.
Ingen annan svensk festival är i närheten av att ha ett lika roligt och relevant program.
Tredje Way Out West är över, och även i år gick alla 25 000 biljetterna åt.
Det får ses som en seger för musiken, och musikintresset.
För där andra säljer sina biljetter på folkkära svenska artister eller superkända utländska har Way Out West lyckats bygga sin succé på något så ovanligt som en tro på att det finns en publik som faktiskt bryr sig mer om vad som är nytt, klassiskt och konstnärligt intressant än vad som säljer bäst och syns mest.
Jag blir alldeles varm inombords när jag tar mig bort till Linné, den minsta av de tre scenerna i Slottsskogen, och inser att jag inte har en chans att komma in i det stora tältet när en skevt vemodig singer-songwriter som Justin Vernon och hans Bon Iver spelar tidigt på fredagseftermiddagen.
Samma sak på lördagkvällen, när den blinda Mali-duon Amadou & Mariam värmer Azalea-scenen med afrorytmer av en sort som långt ifrån dagligen kan höras i svenska medier.
Eller när brittiska Basement Jaxx sprider allt från Bob Marley-reggae och ”Seven nation army”-riffet på trumpet till 90-talsspeedade elektroniska rytmer i en enda färgsprakande kompott som får hela publikhavet framför största scenen Flamingo att vaja unisont med armarna.
För att inte tala om när skotska Glasvegas socialt medvetna popdramer genererar vad som mycket väl kan vara festivalens största publik.
Den musik som ibland kallas smal och alternativ samlar de facto massor den här helgen i Slottsskogen.
Nog kan man gnöla lite om att området kanske är något snålt tilltaget för den här anstormningen, inte minst i fredags kändes det så.
Nog sänker kanske regn – det föll stadiga mängder i går – stämningen extra mycket mycket på en sån här festival, där vi gillar många av artisterna för att de inte är typiska ”festivalband” utan har sin styrka i subtilare gester.
Och visst kan man konstatera att det blev som jag misstänkte: Flera av de mest omtalade spelningarna var små klubbgig som många missade. Vi får hoppas att det blir fler chanser att se till exempel Vetiver och The Big Pink på svensk mark.
Personliga höjdpunkter i år?
My Bloody Valentine, den allmänna ”alla är här”-känslan, Wilco-gitarristen Nels Clines solon, Olle Ljungströms skeva laddning i ”MC7” och, förstås, Robyns bländande popstjärnighet.
Aftonbladets