Äntligen hittar Winnerbäck hem
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-28
Lars Winnerbäck
BORLÄNGE. Wow...
Det går inte att känna igen karln.
En avslappnad och trygg och lycklig Winnerbäck avslutar med en jublande propagandaspelning.
Fast det börjar inte så.
I den sista av totalt tre konserter på Peace & Love uppträder Lars Winnerbäck med sitt stora folkband. Det innebär dragspel och mandoliner och två fioler och, inledningsvis, ett irländskt piratgung.
Ser trött ut
Winnerbäck ser lite trött och tagen och bakfull ut. Huden är blek och blicken flackar.
Sen händer det.
I ”Elden” sker rena rama islossningen. Alla spänningar släpper och bandmedlemmarna samlar ihop sig till en hårt knuten näve. De luter sig mot varandra, kryper ihop över sina instrument och spelar med en häpnadsväckande inlevelse och glöd.
Och ingen verkar gladare och mer lättad än Winnerbäck själv. Blygseln och rädslan och alla hans eventuella tvivel på sig själv och sin potential blåser bort på några sekunder.
Med öppna armar
Han tar emot publikens reservationslösa kärlek med öppna armar och fyrar av festivalens bredaste och mest tacksamma leende. Att se den förvandlingen, att se det hända live är djupt gripande.
Det bländande trycket stannar kvar i en av de bästa versionerna jag sett av ”Söndermarken”. Sen stiger Miss Li fram i den smärtsamma balladen ”Om du lämnade mig nu”. Sen exploderar ”Kom ihåg mig” i ett konfettiregn.
Konserten borde kanske vara över där. Men Winnerbäck kommer upp igen. Han vill inte sluta.
I kväll är scenen äntligen hans hem.