Kasabian saknar dimensioner
Publicerad 2012-06-16
Kasabian
Konsert på Green Stage, Hultsfred
Bäst: ”Re-wired”. Sämst: Pizzornos flumfäbless.
HULTSFRED. Det är förmodligen såna här band som ska spela i Hultsfred.
Kasabian lyckas dra mer folk än de allra flesta och kan tveklöst det här med festivalrock. Det de gör är byggt för de stora estraderna. Britterna vet precis hur man bygger låt som känns välbekant även för någon som aldrig hört dem förr, de kan både pumpa upp och koka ned en refräng till något extremt tydligt och skrålvänligt och har ett ovanligt naturligt och okomplicerat sätt att ta en scen på.
Fansen – och det känns som att ganska många faktiskt har kommit för Kasabian, som gör sin allra första Sverige-spelning – pogar och moshar och hoppar så att ett stort moln av damm bildas framför största scenen och sedan ligger kvar och dallrar under resten av spelningen.
All respekt för den sortens hantverkskunnande. Men att sångaren Tom Meighan och basisten Sergio Pizzorno lyckas så bra med sin väldigt direkta kommunikation beror nog delvis på att Kasabian kanske inte alltid rymmer så många dimensioner. De ser ut som brittiska rockband ofta ser ut, och de låter som ett hopkok av andra framgångsrika brittiska rockband från de senaste två decennierna.
Det är svårt att inte tänka Oasis, eller The Stone Roses i några psykedeliska moment. När de drar mot ett souligare rocksväng tänker jag ofrånkomligen Primal Scream och när de söker sig mot något mer elektroniskt tänker jag rent av The Prodigy.
Och Kasabians variant av allt det där känns oftast rätt mycket mindre personlig.
Men som partyhare inför Sverige-England gör den onekligen jobbet.