Radioaktiv rock’n’roll
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-04
Nicke Anderssons nya band är roligast på hela festivalen
BORLÄNGE. Den som fortfarande sörjer Hellacopters kan sluta nu.
Nicke Andersson på pophumör är en minst lika kul livechock.
Förutsättningarna kunde vara bättre. I mperial State Electric har både Mando Diao och Paraguay–Spanien att slåss emot.
Så det är långt ifrån så trångt framför Venus-scenen som det förtjänar att vara.
För Nicke Anderssons nya band levererar en av festivalens utan tvekan mest underhållande timmar.
Kolesterolpop
Efter att ha tagit Hellacopters fläskigt riffande garagerock så långt in i soulen han kunde har Nicke nu riktat om siktet mot pop. Den sortens pop som man brukar sätta power framför, den sortens stämsångsstinna kolesterolpop som egentligen lika gärna kan kallas rock’n’roll. Den som praktiserades på 70-talet av band som Kiss, Blue Öyster Cult och Cheap Trick.
Den nya svartklädda trion musiker Nicke har med sig är emellertid precis lika sugna på hårda riff, grisiga licks och tuffa poser som hans gamla orkester, så ingen behöver sakna något i låtar som ”Redemption’s gone” eller ”A holiday from my vacation”.
Anslaget är lekfullt. Nicke rockar upp Sam Cookes ”That’s where it’s at” och Little Willie Johns ”Leave my kitten alone”. Kanadensiske sångaren Neil Leyton kommer in och sjunger duett i hans och Nickes gemensamma skapelse ”Deja vu”.
Dregen glider in
Framför allt kommer Dregen. Som det högkoncentrerade rock’n’rollpaket han är glider han in med gitarren vid knäna och bara smäller på. ”Throwing stones”, som han och Nicke skrivit ihop, känns som ett radioaktivt moln av elektricitet och ”Wail baby wail” är Chuck Berry på alla tänkbara olagliga steroider, med Dregen på duck walk.
Nästa chans att se Imperial State Electric är på Way Out West i augusti.
Ta den.