Doherty gör sig lite bättre solo på scen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-27
/ 
Peter Doherty/ Babyshambles
BORLÄNGE. Japp, han dyker upp. Och japp, han genomför båda sina gig hyfsat klanderfritt.
Vilket jag antar får ses som en prestation av någon som Peter Doherty.
Men det är knappast James Brown vi ser på Utopia-scenen.
James Brown brukade kallas ”the hardest working man in showbusiness” och den som såg honom på en scen förstod omedelbart varför. Attraktionen när det kommer till någon som Peter Doherty hittar vi någon helt annanstans än i klassiskt showmanship.
Vardagsgrå pop
Doherty använder sin väldokumenterade trasighet i sin konst. Han kan, när han är på det humöret, skriva utsökta poplåtar. Men framför allt är han sin musik. Den ärkeengelskt vardagsgrå popen, stadigt förankrad i annan urbrittisk pop som Kinks och Blur och gammal music hall, låter precis som Doherty ser ut och beter sig.
Här går han först upp med en akustisk gitarr och spelar gamla Libertines- och nya sololåtar till enkelt, för att inte säga förstrött, gitarrkomp.
Men han är högst närvarande och ”Don’t look back into the sun” är en så delikat låt att den låter kanon även i så här bekväm klädsel.
Med Babyshambles spelar han längre och med elektrisk gitarr och bandet må ha några fantastiska nummer – ”Fuck forever” är en explosiv final – men stora delar av deras gitarrtaniga pop känns så lös i fogarna att den knappt håller ihop.
Så hur mycket jag än kan förstå fascinationen för det bräckliga kan jag inte låta bli att tycka att det hela mest blir en måttligt fokuserad transportsträcka fram till hitsen på slutet.