Hoppfullt Coldplay!
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-20
Chris Martin bäddar för succé i Stockholm på lördag
BERGEN. Nej, den hysteriska arenarocksommaren är inte riktigt över.
På lördag får den, med största säkerhet, en både värdig och mäktig avslutning på Stockholms Stadion.
Coldplay är i sitt livs form.
Det händer igen. Nästan exakt samma läge som med The Killers i Hultsfred.
Ett band som jag aldrig riktigt har fallit för i inspelad form, och av den anledningen inte heller brytt mig om att gå och se på rätt många år, kliver in på en scen vid en gammal fästning på den västkusten och visar varför musik ska höras live.
Som en liten klubb
Nästan allt de här fyra männen från London bjuder på i kväll växer från skivornas lite gråtonat lagomsvulstiga till en färgstark, livgivande, rentav uppsluppen popmusik som får hundra ambitiösa arenarockminuter att kännas som en väldigt rolig halvtimme.
Det är egentligen inga märkvärdigheter. En ganska enkel scen, långt ifrån U2-klor och Madonna-extravagans, men en scen som är väldigt bra på att göra det som en arenascen ska göra: få ett stort fält att kännas som en liten klubb.
En stor skärm blåser upp Chris Martins ansikte över hela scenbredden medan sångaren själv spritter av spelsugenhet och pratar norska och improviserar fram en låt om Bergen.
Alla som fortfarande har bilden av honom som en pompös allvarsman borde få se den vänligt vildögda partyhare som sprätter runt på scen i kväll.
Publikdusch
Han dansar under laserstrålar, släpper ut gula ballonger, duschar i konfetti och ser till att publiken drunknar i technicolor flera gånger.
Därmed inte sagt att den tyngd som Coldplay också månar om att ha, den tro på något godare, sannare och bättre som de emellanåt blivit hånade för, försvinner upp i den emellanåt snyftande kvällshimlen.
Nummer som ”The scientist” och ”Fix you” är grandiosa ballader av ett slag som nästan ingen annan än Chris Martin kan, eller vågar, skriva i dag.
Han sjunger dem med en falsettglidande röst som jag i ärlighetens namn även i den här aftonen har vissa problem med. Men då han råkar ha en kör av annars till synes fullt normala, städade norskor och norrmän som går bananas när det är dags för refrängen i ”In my place” adderas en stämning till de här låtarna som jag inte har känt tidigare. Mina invändningar känns lättviktiga.
Om det nu är så att vi behöver ny arenarock, om det trots allt är viktigt att det kommer fram nya artister som kan samla folk som vill se musik tillsammans på storbilds-tv på en fotbollsarena, är förmodligen Coldplay de enda just nu som verkligen kan etablera sig som den sortens lägereld.
Succéform
De enda på den här nivån, vid sidan av U2 och Bruce Springsteen, som verkligen vill, och kan, vara vi med sin stora publik.
De lyckas med det på ett fält vid en fästning på Norges västkust som kanske inte är den allra mest självklara konsertplats man kan tänka sig.
En hel del talar alltså för att de kan lyckas ännu bättre på en anrik idrottsarena i Stockholm på lördag.
Vi ses där.
Aftonbladets