Nöje

/

Rockbjörnen

/

Rockbjörnen

ROCKBJÖRNEN PRESENTERAS AV

Skimrande pophits doppade i whiskey

Håkan Steen

Icona Pop får tältet att brisera i spontandans

ROSKILDE. Crash, boom, bang.

Icona Pop hoppar upp på scenen och exploderar sig igenom en snabb timme närmast löjligt catchy pophits.

Det är konstant kul men kanske inte överdrivet minnesvärt.

Saker och ting har hänt i en ­rasande takt för Aino Jawo och ­Caroline Hjelt sedan singeln ”I love it” formligen ­kreverade för två år sedan. När de stiger upp på scenen i Arena-tältet i Roskilde är de nyss hemkomna efter förbandsturnéer runt världen med både Miley Cyrus och Katy Perry. Redan förra året gjorde Kakmonstret en egen version av ”I ­love it”, ett av de i särklass tyngsta bevisen bevis på pop­kulturell storhet.

Matar hit på hit

Allt detta märks på självförtroendet hos Stockholmsduon. För inte alls länge sedan var de två ostylade, headbangande sångerskor bakom varsin synth. Nu har Icona Pop med sig en dj för att kunna koncentrera sig på att få folk att gå så mycket bananas som det ­bara är möjligt.

De matar hit på hit från sina två album. Låtar som inte ännu blivit hits låter som att de snart torde bli det. Musiken är skimrande och högenergisk, om att partaja sig ­genom livet och inte ta skit, om krossade hjärtan och sex med ­både sig själv och andra. Rosa ­bubbelgumspop doppad i en slurk whiskey, yster electronica med små drag av hiphop, dancehall, rock’n’roll och punk.

Hälsovådlig allsång

”Then we kiss” är ett slags tiotalspimpad variant av Plastic Bertrands punkpopklassiker ”Ça plane pour moi” med Caroline Hjelt på det gravt underskattade rockinstrumentet kazoo.

Jawo och Hjelt studsar runt, ­manar på sin publik och springer roligt på rad i nya singeln ”Get lost”. När ”I love it” kommer som sista låt briserar Arena-tältet i spontandans och hälsovådligt vrålande allsång.

Feelgoodöverdos

Det är tveklöst underhållande men också en smula likformigt.

Inte för att något som Icona Pop ­någonsin behöver handla om ­något annat än här och nu. Men det känns kanske inte som att den här feelgood-överdosen är den stadigaste grunden att bygga en längre karriär på.