Lågt ljud kväver känslan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-14
GÖTEBORG Få har spelat lika ofta på Way Out West som Göteborgs symfoniorkester. I fjol backade de amerikanska Antony And The Johnsons. Nu spelar de med hemstadskollegorna The Soundtrack Of Our Lives.
Inte dumt tänkt alls. Soundtrack plockar ihop låtar från hela karriären, sådana som är stort arrangerade redan på skiva eller rymmer lediga ytor för orkestern att strössla stråkar och trumpeter på.
Soundtracks psykedeliska rock lever emellertid på tyngd och kraft, det ska kännas när de spelar live. Jag vet ingenting om hur man mixar en symfoniorkester, det är säkert ingen picknick, men särskilt i början är ljudet så irriterande lågt att man får hyscha på folk i närheten som pratar. Vilket kväver ganska mycket av den där känslan av kollektiv urladdning som det fanns chans på.
Det är först mot slutet som ljudet hittar rätt och konserten verkligen händer, främst i ett mäktigt crescendo i ”Instant repeater ’99” och hela den mäktiga finalen med ”Mantra slider”.
De ryktesomspunna hemliga gästerna?
Nej, Noel Gallagher kom inte. Bara, eh, Tommy Blom.
Sångaren från 60-talsbandet Tages klev in i Ebbot Lundberg-kaftan och presenterade sig, på bästa göteborgsvis, som Ymmot.
Varvid Ymmot och Ebbot sjöng en charmig version av den gamla Tages-hiten ”In my dreams”.
Kul, men fler än jag hade nog hoppats på lite mer.