Bob hund växlar mellan urladdning och melankoli
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-05-29
Hässleholm. Det är snart 17 år sedan jag såg Bob hund första gången men längst framme vid Fiesta-scenen dansar tonåringar precis som på Stora Dans i Hultsfred 1993.
I ett land full av halvhjärtad slentriankultur finns det faktiskt fortfarande inga som är bättre på att få sin publik att känna att man inte är knäpp bara för att man gillar sånt som få bryr sig om, att det är roligare att välja själv.
Bob hund växlar mellan klassiska urladdningar som ”Ett fall och en lösning” och nyare, mer melankoliska och aviga nummer. ”Festen är över”, till exempel, om att festen är över ... oss.
Berg-och-dalbanan mellan dur och moll känns ovanligt intensiv i kväll och Thomas Öberg älskar att vara på scen igen.
Han bygger en rundgångsinstallation av en vitmålad trafikkon och spottar ur sig tänkvärdheter. Som:
– Vilka vill ni helst umgås med, de som har något att säga till om eller de som har något att säga?
Så ni förstår ju.
Bob Hund är fortfarande ett band som behövs.