En vital show som stympas
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-26
BORLÄNGE. Det finns två sätt att punktera en Mötley Crüe-konsert.
Det ena inbegriper en trummis med en Jägermeister.
Det andra visas upp efter tjugo lysande minuter.
I drygt en kvart undrar jag vad som kan ha varit fel, egentligen. När Mötley Crüe senast var i Sverige, gick folk inte i uppror då? Skrevs det inte hem om katastrof? Varför gjorde folk det?
Två möjliga svar
I slutrefrängen i ”Shout at the devil”, illustrerad med foton av George W Bush, ser jag två möjliga svar. Antingen var fiaskostämpeln orättvis, alla hade fel och var elaka. Eller så har något drastiskt hänt. Kritiken tagits till vara, övning gett färdighet.
Tio sekunder senare ser jag ett tredje svar.
Det heter Mick Mars. Han spelar gitarr. Han gör ett gitarrsolo som är för långt, då det ligger i gitarrsolots själva natur att vara för långt.
Detta blir det första nålsticket i den bubbla de pumpat upp. Den showstämning som alstrats, den fastnar i hans strängar, kraschlandar och dör.
Går ut i publiken
Det andra kommer tio minuter senare. Då tystnar musiken och Tommy Lee stegar ut. Han går ensam fram till scenkanten, och man våndas: vad SKA han dit att göra?
Han försvinner ned till publiken, med sig tar han en Jägermeister för att bjuda. Vi får uppleva det spektakulära i att titta på en tom scen och höra hans andfådda utrop på variationen oh yeah, hell yeah samt oh shit.
Det är synd, jag hade velat tycka mycket mer om det här.
Extatisk och glad
Vince Neil gör en sådan entré som luftgitarrhjältar gör framför spegeln. Glider in, extatisk och glad, springer över scenen, ut på rampen och höjer handen. Hans röst närmar sig kanske Musse Piggs, och hans rörelser verkar kanske inte otvungna (indianhoppen i ”Wild side” liknar mogenaerobics), men han vill någonting. Han vill underhålla. Det är lite av en grundfunktion han ska ha.
Ljuset är lyxigt, framförandet bara lagom haltande. Storbildsskärmarna används till animationer, snyggt men synd för den majoritet som inte ser scenen. Det är en oväntat vital show som förväntat larvigt stympas.
Mötley Crüe
Scen: Utopia. Publik: Fållan längst fram är full. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Wild side”. Sämst: Pauserna och solona. Fråga: Är nya ”Saints of Los Angeles” en sådan allsångshit?