Finalen blir en popfest
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-03
BORLÄNGE. Det är kanske lite för mycket en dag på jobbet.
Men Lily Allen klarar sig oväntat långt på sina låtar.
Hon säger själv att hon och bandet inte har spelat live sedan i mars, och hon verkar inte helt bekväm i sina högklackade svarta platåskor.
Men jag kan inte skaka av mig känslan av att det kanske även handlar lite om att Lily Allen befinner sig på en festival i en stad med konstigt namn någonstans ute i skogen i Sverige och att hon kanske därför har lite svårt att tända på lika många cylindar som om hon hade spelat på, säg, Glastonburyfestivalen hemma i England.
Lily verkar disträ
Inte minst i början av giget. Klädd i en sliten Molly Hatchet-t-shirt – ett val som nog handlar mer om att hon tycker tröjan är cool än att hon älskar gammal southern rock – lufsar hon runt utan tydligt mål på scen. Och trots att bandet är bra på att pumpa ut hennes synnerligen brittiska mix av reggaerytmer och modern vardagspop verkar hon ibland ha tankarna någon annanstans.
En stompig hit som ”22” lyckas visserigen få igång den solstekta publiken rätt bra men borde kunna slå betydligt hårdare.
Blir bekväm på scen
När Allen efter ytterligare några nummer bytt de högklackade skorna mot några lägre och bekvämare blir hon även mer bekväm på scen. ”Fuck you” vecklar ut sig till en riktig gladpopfest, som än en gång bekräftar regeln att sött och salt i förening är det bästa.
Hon säger att vi är den snyggaste publik hon någonsin spelat för, blond och solbrun, och verkar tycka att det blir roligare att vara i Borlänge ju längre giget lider.
När hon når finalen med reggaesoliga ”Smile” har hon plötsligt dansskor på fötterna.
Och när hon rundar av med skarpa ”countrylåten” ”Not fair” är det, trots allt, väldigt svårt att inte drabbas av den ganska speciella allenska karisman ännu en gång.